HYPOKONDER hyp1okon4der l. -åk- l. -ωk-, i bet. 1, 2 r. l. m., i bet. 3 m.||(ig.); best. -n; pl. (anträffad bl. i bet. 3) -rer (Fröding osv.) l. = (Sundén(1885), Auerbach(1909)).
[jfr t. hypochonder (i bet. 3, i ä. t. äv. i bet. 2), eng. hypochonder, -dre (i bet. 1), fr. hypocondre (i bet. 1, 3); bildat till mlat. hypochondrium (se HYPOKONDRI,HYPOKONDRIUM). — Jfr HYPOKONDER, adj.]
1) (numera knappast br.) anat. hypokondrium. En .. böld i högra hypocondern hos et qvinfolk af 70 år. SvMerc. V. 2: 33(1759). Pfeiffer(1837).
2) (numera knappast br.) med. hypokondri. JOHagström(1765) hos Hjelt Medicinalv. 2: 40. Canelen .. nytjas med förmon vid .. hypochondre och hysteri. Linderholm 1: 321(1802). Wahrman(1814).
3) (i sht i fackspr.) hypokondrisk person; svårmodig, tungsint person. JournLTh. 1810, s. 476. Der (dvs. i Dresden) .. fortfor (jag) att vara hypochonder. Atterbom Minn. 528(1818). Jag blir hypokonder i järnvägskupén. Strindberg TrOtr. 2: 69(1890). Nervösa sjuklingar .. hypokondrer och hysteriker. Fröding Eftersk. 2: 14(1892, 1910). Han (var) .. en obotlig hypokonder. Söderberg Hist. 128(1898). Anm. I språkprov från ä. tid kan vid ställning ss. predikativ den artikellösa formen i sg. obest. uppfattas ss. HYPOKONDER, adj.
