HYPOKONDRI hyp1okondri4 l. -åk- l. -ωk-, r. l. f. (f. Nordforss(1805), Lundell(1893)); best. -en l. -n; pl. (ngn gg, om olika fall l. arter av hypokondri) -er (WoH (1904)).
Ordformer
(-c(h)ondrie c. 1700—1822. -kondri 1798 osv.)
Etymologi
[jfr t. hypochondrie, eng. hypochondria, fr. hypocondrie, nylat. hypochondria; bildat till HYPOKONDRIUM;sjukdomen ansågs i ä. tid ha sitt säte i veka livet; i utländska spr. särsk. om sjukdom hos män. — Jfr HYPOKONDRIKER,HYPOKONDRISK,HYPOKONDRIST]
sjukligt själstillstånd som utmärkes av nedstämdhet l. melankoli, vanl. förbunden med böjelse att utan anledning tro sig sjuk, mjältsjuka, svårmod; särsk. med. i inskränktare anv.: vid olika slag av psykiska sjukdomar förekommande symtom kännetecknat av ett sjukligt stegrat uppmärksammande av den egna kroppen, dess olika organ o. organfunktioner, vilka ständigt vålla oro o. omsorger. SvBrIt. 1: 26(c. 1700). Torsta något giör fastare fibrer, förmycket giör Hypochondrie. Linné Diet. 1: 57(c. 1750). All siukdom, som icke på annat sätt än med ängslan sig utmärkt, blifver såsom hypochondrie räknad. Fennia XVI. 3: 113(1761). Ekman Jakob 58(1822). Den gamle Titanen, Hypokondrien, har .. länge rört sig i mitt förbrända bröst. Tegnér (WB) 8: 480(1837). Gadelius Själsl. 1: 197(1921). Under hösten .. slog .. (hans) misströstan om sig själv .. ut i full hypokondri. Stjernstedt Liw. 295(1925).
