SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HYRKLE, sbst., n.; pl. =.
Etymologi
[jfr östsv. dial. hyrkla, bärgskreva samt nor. hurkla, ojämnhet, hurkla, göra ojämn, hurklutt, skrynklig, ojämn, ävensom sv. dial. harklut, ojämn; trol. samhörigt med SKRYNKA (jfr dock Torp NynorEtymOrdb. 229 (1915))]
(†) skreva, vrå, gömsle. I all rum och lönliga hyrkle. JWollimhaus Vitt. 6 (1666). All hemblige hyrkle och vråer / Upletar jagh (dvs. döden). Arrhenius Vitt. 157 (1666).
Spoiler title
Spoiler content