SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HYSSA hys3a2, v.2, äv. HYSSJA hyʃ3a2, v.1, förr äv. HUSSJA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(hussj- 17041795. hyskj- 1755. hyss- 1642 osv. hyssj- 17531915 (i bet. 4). höss- 1712c. 1755)
Etymologi
[biform till HISSA, v.1, l. av ljudhärmande ursprung; jfr nor. hussa, hysja, nt. hüschen, hüssen (i bet. 2). De olika formerna äro trol. självständiga bildningar]
1) (†) göra en häftig rörelse; i uttr. göra ett hussjande, göra ett anlopp. Carl XII Bref 323 (1704).
2) med händerna hastigt föra l. svänga (ngn) upp i luften; numera nästan bl. i fråga om dylika rörelser som ske i avsikt att leka med ett barn l. vagga det till sömns; jfr HYSTA, v. 1. Palmchron SundhSp. 372 (1642). (Din fader) som så ofta hyssat dig på sina händer. Mörk Ad. 1: 85 (1743). (Man bör) ej hyskja barnet då det nyss diat. PH 6: 3863 (1755). Hon började jollra med .. (barnet) och hyssade det upp och ned. Berg Sjöf. 10 (1910).
3) (†) ridk. ss. vbalsbst. -ning. Ett fel förekommer i pesaden, som bär namn af hyssning, då hästen, i stället för orörlig, sväfvar uppåt och nedåt med framdelen. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 73 (1836).
4) boktr. i fråga om tryck: vara l. bliva dubblerad. Det fel i trycket, som tryckaren kallar ”hysjning”. UB 1: 575 (1873). I tabellformar .. händer ofta att åtskilliga linjer hyssa. NordBoktrK 1907, s. 361.
Spoiler title
Spoiler content