[sv. dial. hyss, kast, språng, spratt; till HYSSA, v.2]
(vard.) spratt, skälmstycke, upptåg, (pojk)streck. När thetta huss blef allom uppenbart, / Hwem tå ey logh, kan man wäl weta snart. Moræus Schonæus 386(c. 1685). Almqvist TreFr. 2: 137(1842). De sågo så skälmaktiga ut båda (dvs. drängen o. pigan), det var visst något ”hyss” de hade för sig. Benedictsson Ber. 107(1887). Han .. var en sådan där rolig en, som jämt hittade på hyss. MeddNordM 1890, s. 15.Månsson Rättf. 1: 15(1916).
