[motsv. ä. dan. o. dan. hule, nor. dial. hola, isl. hola, got. (us)hulon, fht. holon, feng. holian, eng. hole; i bet. 1 avledn. av HÅL, adj.1, i bet. 2, 3 avledn. av HÅL, sbst.]
1) (†; jfr dock a, b) förse med fördjupning, urholka (ngt); i sht i p. pf. ss. adj.: urgröpt, urholkad. Linc.(1640). Då insectet sågs med Microscop, var .. de hålade foror på vingskahlen med täta punctar beströdde. Linné Öl. 97(1745). Möller(1807). — jfr UT-HÅLA.— särsk. (fullt br.)
a) tekn. gm hamring, pressning, filning o. d. giva (åt ett metallstycke o. d.) en rännformig l. kupig form. Schweder HbUrmak. 9(1874). JernkA 1899, s. 339. Vid utvalsningen togs ett prof ur midten af hvarje göt, och detta prof hålades samt valsades sedan till .. rör. Därs. 1902, s. 329.
b) (i fackspr., föga br.) i p. pf. ss. adj.: hålslipad. 13 exemplar av flinta och 43 av sten ha hålad egg. VästmFmÅ 8: 9(1915).
2) [jfr y. fsv. hola (Tideb. 41(c. 1525))] (†; jfr dock a, b) göra l. sticka hål i (ngt). SvTyHlex.(1851, 1872). — särsk.
a) (numera föga br.) i fråga om bakning av hålkakor: förse en kaka med hål (i midten). Kakorna .. holas mitt på med ett horn. Dahlman Reddej. 161(1743).
3) (†) om mun: med munställning i form av ett rundat hål (dvs. med ”läpprundning”) uttala (ett ljud). Mun .. hohlar O. JBureus(före c. 1630) hos Lindroth Bureus 103. jfr Ullenius Ro § 183(1730).
Särsk. förb. (till 1): HÅLA UT. (†) urholka (ngt), gröpa ur (ngt). Linc.(1640). Tagh någhot stoora Morötter, och hola them vth thet bästa man kan. Kockeb. C 1 a(1650). Heinrich(1814).
SAOB
