SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÅNGLA hoŋ3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br., Östergren (1928)); jfr HÅNGEL.
Etymologi
[sv. dial. hångla, hangla, samma ord som HANGLA, eg.: ”hänga efter” ngn, vara efterhängsen; till stammen i HÄNGA; jfr HÅNGLA, v.2]
(numera bl. vulg.) bedriva närgången (o. handgriplig) kurtis; äv. i uttr. hångla med (ngn); jfr GANTAS, KURTISERA. Gref Almaviva, som är ledsen vid at hångla med alla Skönheterne här i negden. Pilgren FigBröll. 3 (1785). Hon lät studentsnobben hångla, så länge hon kunde ha nytta av det. Ossian-Nilsson Barb. 284 (1908). — jfr ÖGON-HÅNGLA.
Ssg, se under HÅNGEL.
Spoiler title
Spoiler content