[jfr d. hekkenfeldt (i bet. 1 o. 2, ävensom ss. benämning på den isl. vulkanen Hekla), ä. d. hækken-, hæk(k)e(l)feld, mnt. hekelvelde (i uttr. na hekelvelde fahren, fara till ”häcklefjäll”); av isl. Heklufjall, namn på vulkanen Hekla på Island, vars vulkaniska värksamhet tidigt blev bekant i Norden o. vars krater (företrädesvis i utomisländsk folkföreställning) trotts vara ingången till helvetet l. till ett själarnas pinorum (jfr motsv. medeltida föreställningar om Etna), av Hekla (se HÄCKLA, sbst.1) o. fjall (se FJÄLL, sbst.1)]
1) (vard.) (eufemistisk) benämning på helvetet, förr äv. på dödsriket; numera bl. (mindre br.) i svordomar o. kraftuttr., i sht i förb. med prep. åt. (Dra) åt Häcklefjäll, (dra) åt helvete l. fanders; jfr HÄCKLA, sbst.1 Rijdh medh them (dvs. de döda krigarna) hen til Häklefiäl. Messenius Sign. 24(1612). I thenne natt skal tijna Siäl, / Bortföres hän til Heklefiäll. ALaurentii Ciegler 145(1620). Dessutan inga misstänkte favoriter. Åt häckenfiäll med dem. Dalin Arg. 2: nr 50, s. 4(1734). Hvem i häckenfjäll har lärt Matthias lanter? Almqvist Ekols. 1: 113(1847). Det bär åt häcklefjell, / När bonden går att gifta sig och tager en mamsell. Sander Dikt. 171(1870). Hon .. tog fel om grafvar och gaf sig till att mana en annan död. Detta tog hus i heklefjell, kan en begripa. Wigström Folkd. 2: 362(1881).
SAOB
