SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FJÄLL fjäl4, sbst.1, n. (GR 5: 56 (1528) osv.) ((†) r. l. m. Verelius Herv. 174 (1672: fiällar, pl.), Rudbeck Atl. 3: 213 (1698: Fiellen, best. sg.), Schiller SvSpr. 107 (1859; m. jämte n.)); best. -et (ss. r. l. m. -en Rudbeck Atl. 3: 213 (1698), Franzén Skald. 4: 106 (1801, 1832); -n Sjöberg 55 (1819)); pl. =, äv. (numera bl. i vitter stil, i sht i poesi) -ar (Verelius Herv. 174 (1672), Kjellén NatSaml. 182 (1906)) ((†) -er Landsm. XVII. 3: 15 (i handl. fr. 1672), Topelius Fält. 4: 356 (1864)). Anm. Pl. -ar svarar eg. emot ordets reala l. mask. genus, men har överlevat detta; den anträffas äv. i äldre tid oftare än best. sg. -en l. andra former som vittna om icke neutralt genus.
Ordformer
(fjäll (fiäll, fijäll) GR 5: 57 (1528), Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668) osv.; fjell (fiell) Svart G1 107 (1561), LAHT 1900, s. 179 (: fjellboskapen). fiäl Chronander Bel. C 3 b (1649), Linné Stenr. 79 (c. 1747: fiälmylla); fjel (fiel) SUFinlH 3: 130 (1611: Fielryggen), SPF 1812, s. 270 (Fjelrackskinn). fjäld (fiäld) Tegel G1 1: 43 (1622: Synnan fiäldz), Sundevall (o. Kinberg) 263 (1869: fjäldripa); field GR 22: 331 (1551: fieldlapper), NorrlS 103 (1798: till fields))
Etymologi
[fsv. fiäl, n., motsv. d. fjæld, n., nor. fjell, n., isl. fjall, n.; enligt somliga av ett germ. felza-, växelform till det falisa-, som ingår i t. fels(en), klippa m. m. (jfr FELSIT), enligt andra av germ. felþa-, eg.: högslätt, fält (se FJÄLL, sbst.3)]
bärg (l. bärgsträckning) av sådan höjd att den överstiger trädgränsen; stundom särsk. om bärg som når över snögränsen (högfjäll) i motsats till sådant som icke når upp därtill (lågfjäll); jfr ALP, VÅL; i vissa trakter (i sht i Bohusl. o. Dalsl.) äv. om lägre bärg (av jämförelsevis kal l. vild o. ödslig natur); i best. pl. särsk. om de nordskandinaviska fjällen, förr stundom närmande sig bet. av ett egennamn, liktydigt med Kölen. Ett kalt fjäll. Skyhöga, snöbetäckta, väldiga, majestätiska fjäll. Bestiga ett fjäll. På fjällets topp l. spets. Det ligger mycken snö kvar på fjällen i år. De norska, svenska, lappländska fjällen. I fjällen, bland fjällen, i fjälltrakterna. GR 5: 57 (1528). (Gustav Vasa) drogh öffuer fiellet och in i Dalerne igen. Svart G1 107 (1561). Dhe Lapper, som boo i fiellen under Sveriges crones jurisdiction. OxBr. 1: 237 (1624). Fjällen .. Jugum montium inter Sveciam & Norvegiam. Sahlstedt (1773). Libanons fjällar. Ödmann StrFörs. 1: 481 (1800). Vestra Dal (skiljes från) .. Östra Dal .. genom den .. höjdsträckning, .. som .. vi i det föregående kallat ”fjället” efter talesättet i orten. Höjer Sv. 2: 1192 (1879). Fjället Sankt Gotthard. Roth 1Geogr. 23 (1881). Bergen, som några mil längre bort öfvergå till fjäll. Engström Lif 52 (1907). — jfr GRÄNS-, HÖG-, IS-, KAL-, KUST-, LÅG-, MOSS-, RAND-, SNÖ-, ÖDE-FJÄLL m. fl., ävensom NORDAN-, SUNNAN-FJÄLLS m. fl. — särsk.
a) i uttr. till fjälls, förr äv. åt fjälls, till fjället l. fjällen, upp i l. på fjället l. fjällen; äv.: uppe i l. på fjället l. fjällen. Draga till fjälls (dvs. till fjällsätern) med boskapen. Några hundra meter till fjälls. Löpande åth Fiälls. AOxenstierna Bref 4: 125 (1644). Så reste jag till fjälls. Linné Ungd. 2: 32 (1732). Vildgässen .. ropade neråt: ’Nu bär det till fjälls'. Lagerlöf Holg. 1: 26 (1906). — särsk. (numera i sht i Finl.) i överförd anv., ss. ett slags lindrig svordom: ’åt skogen', ’åt hälsike', ’till fanders' o. d. Kanik, slut af ditt tal, till fjälls det aldels bär. JGHallman Vitt. 72 (1756). Litografin är vacker och fin, men likheten — åt fjälls. ZTopelius (1851) hos Strömborg Runeberg IV. 2. 1: 172. Det må nu bära till skogs eller till fjälls. Ingman Reservkas. 46 (1893). jfr (†): Faren på Fiällen medh edher Christ. Brasck Apg. I 3 a (1648). jfr HÄCKLE-FJÄLL.
b) (i sht i fackspr., mindre br.) med tanke på själva marken l. bärggrunden. I denna riktning .. vandrar man uppåt öfver fast och torrt fjäll. TurÅ 1897, s. 259. Kristallinisk skiffer i fast fjäll. Hedin Transhim. 1: 105 (1909).
c) [benämningen upptagen ur folkspråket] (i sht i fackspr.) benämning på stenbrott av visst slag vid Lugnås kvarnstensbrott i Västergötland. 2UB 7: 24 (1903). Många jordägare (i Lugnås) ha stenbrott, enligt fackterminologien fjäll .., på egna marker. Fatab. 1906, s. 211.
d) (i vitter stil, i sht i poesi) i utvidgad anv., om (höga) bärg i allm.; särsk. i fråga om de skandinaviska länderna; ofta i uttr. som mer l. mindre symboliskt beteckna de nordiska länderna l. nordisk natur o. d. Församlens, Skaldemör! i Nordens öpna hamn, / Er fägring skall behag åt våra fjällar gifva. GFGyllenborg Vitt. 1: 136 (1755, 1795). Med häftigt sinne på fjället jag språng / Och såg i det vida haf. Geijer I. 3: 180 (1811). Nordens de fasta, de älskade fjällar / locka med underlig makt min håg. Tegnér (WB) 5: 116 (1820). Ack! Fjällar, haf och sjöar .. / Förhålla ljuset för mig. Wulff Petrarcab. 254 (1905).
Sammansättningar. Anm. Till FJÄLL, sbst.1, bildas särsk. en stor mängd namn på fjällväxter. Av dessa medtages här bl. ett mycket begränsat antal
A: FJÄLL-ARM. jfr ARM III 2. Hiärne 2Anl. 230 (1706).
-ART.
1) (†) bärgart. VetAH 1784, s. 93.
2) zool. o. bot. djur- l. växtart som förekommer i fjälltrakter; särsk. bot. om växtart som växer ovanför skogsgränsen. Sylvén SvDikotyl. 1: 329 (1906).
-ARTAD, p. adj. —
-ARV, r. l. m. bot. benämning på fjällarter av växtsläktena Cerastium Lin. o. Stellaria Lin., särsk. om Cerastium alpinum Lin. o. Stellaria alpestris Hn. Krok o. Almquist Fl. 1: 122 (1900).
-BANA. jfr BÄRG-BANA.
-BESTIGARE. jfr ALPINIST. En van, skicklig, djärv fjällbestigare. Hedberg Bröll. 73 (1865).
-BESTIGERSKA.
-BESTIGNING. Ansträngande fjällbestigningar.
-BETE. Wahlberg Foderv. 4 (1835).
-BILDNING. (i sht i fackspr.) äv. konkret. GeolFF 1893, s. 82.
-BINKA. bot. växten Erigeron alpinus Lin. (Erigeron neglectus Kern.). Liljeblads Fl. 473 (1816). LAHT 1904, s. 356.
-BJÖRK. i sht bot. om i fjälltrakter växande björkarter; numera i sht dels om Betula alpestris Fr., dels om en varietet av glasbjörken, Betula odorata Bechst. (f. subalpina Larss. Læst.); förr särsk. om Betula nana Lin., dvärgbjörk. Axehielm (c. 1630; under biörk). Den krypande fiäll-biörken betula nana. Gadd Landtsk. 1: 209 (1773). Fjellbjörk .. B(etula) alpestris Fr. Fries Ordb. 9 (c. 1870). Såsom ’fjällbjörk' .. bildar .. (Betula odorata Bechst.) det vidsträckta björkskogsbältet ofvanför barrskogsområdet. Lindman NordFl. 3: 286 (1904).
-BLOMMA. jfr -VÄXT. Linné (1773) hos Fries 2Linné 1: 119. —
-BO, m.||ig. inbyggare i en fjällbygd; bärgsbo; stundom i utvidgad anv. om djur l. växt som förekommer i fjälltrakter; jfr -BYGGARE. Dalin Hist. 1: 341 (1747). Norska och Iemtländska fjällboer. NorrlS 89 (1793). Dessa nuvarande fjällbor (dvs. fjällväxter) intogo förut hela låglandet. UVTF 25: 13 (1880). särsk. (poet.) pregnant, om den i fjällen boende lappen. Blott i sin enda ren hvad rikdom fjellbon äger! Franzén Skald. 4: 46 (1832). Mellin SDikt. 295 (1852).
-BOSKAP~02 l. ~20. boskap som blivit uppfödd i l. härstammar från fjälltrakter; särsk. om den småväxta, kulliga s. k. nordsvenska boskapsrasen; jfr -KO, -RAS, sbst.2 NF (1881). LAHT 1900, s. 179.
-BRANT, r. l. m. Adlerbeth HorSat. 55 (1814).
-BRUD. i sht bot. växten Saxifraga Cotyledon Lin. AB 1893, nr 173, s. 3.
-BY. Castrén Res. 1: 121 (1842).
-BYGD. jfr -TRAKT. De avlägsnare fjällbygderna. Peringskiöld Hkr. 1: 440 (1697). LbFolksk. 204 (1890).
-BYGGARE. (mindre br.) = -BO. Tallen är .. (på Åreskutan) okänd såsom fjällbyggare. VetAH 1814, s. 94. Fjäll- och skogsbyggarna (i Bohuslän). Fatab. 1908, s. 16.
-BÄCK. En porlande, klar, iskall fjällbäck. Hisinger Ant. 1: 59 (1819).
-BÄR. [benämningen är bruklig i Dalarna o. har därifrån upptagits av Linné] bot. (frukten av) en art mjölonris, Arctostaphylos alpina Spreng. (Arbutus alpina Lin.); jfr RIP-BÄR. Linné FlDal. 22 (1734; anfört fr. Dal.). Nathorst SvVäxtn. 28 (1903).
-BÄRG. (numera föga br.) fjäll, fjällmassiv. De snöfulla fiellbärgen. Linné Bref I. 1: 316 (1732). Ymer 1904, s. 402.
-DAL. dal(gång) mellan fjäll l. i fjälltrakter. Trånga Fiäll-dalar. Peringskiöld Hkr. 1: 44 (1697). Svensén Jord. 441 (1886).
-DJUR. i sht zool. djur som lever i fjällen; till fjällfaunan hörande djur. Ödmann StrSaml. 5: 37 (1792). 2NF 27: 1151 (1918).
-FAUNA. i sht zool. FoFl. 1909, s. 54.
-FIBLA. bot. benämning dels på Arnica alpina Olin, dels på Hieracium alpinum Lin. Krok o. Almquist Fl. 1: 37 (1893; om Arnica alpina). Nathorst SvVäxtn. 12 (1903; om Hieracium alpinum).
-FIOL, se -VIOL.
-FLOD.
1) i de norrländska älvarna förekommande sommarflöde som uppstår vid snösmältningen i fjällen. VetAH 1751, s. 25. Fjällfloden kommer vanligen i juni. Ymer 1907, s. 339.
2) flod som upprinner i fjällen; jfr -STRÖM, -ÄLV. Ling As. 302 (1833). De stora norrländska fjällfloderna. Ymer 1912, s. 147.
-FLORA. i sht bot. särsk. om vegetationen (i sht ovanför barrskogsgränsen) i de skandinaviska fjällen. Düben Lappl. 25 (1873). Den lappländska fjällfloran. PT 1912, nr 11 A, s. 3.
-FOLK. fjällbor; särsk. om lapparna i de nordskandinaviska fjälltrakterna; jfr -MAN. Kempe Graanen 65 (1675). Fiällfolk eller Lappar. Dalin Hist. 1: 84 (1747). VerdS 82: 5 (1899).
-FORM, pl. -er. särsk. bot. i fjälltrakter förekommande l. till fjällfloran hörande form av en växt. Strindberg Hafsb. 87 (1890). En fjällform av glasbjörken. Flodström Naturförh. 190 (1918).
-FRAS, se FILFRAS.
-FÖRARE. förare vid (turist)färder i fjällen. —
-GLIM. i sht bot. växten Silene acaulis Lin. Krok o. Almquist Fl. 1: 116 (1891). I de hvita blomstermattorna lysa små skärröda stjärnor från fjällglim och azalea. TurÅ 1908, s. 64.
-GRAN. på högfjällen växande form av granen. NorrlS 113 (1802).
-GRÄS.
1) i fjälltrakter växande (art av) gräs. Bergman Jordkl. 385 (1766). Korna togo .. ett eller annat napp af det korta, aromatiska fjällgräset. Hemberg ObanStig. 42 (1896).
2) [efter nyisl. fjallagras] (†) om islandslaven, Cetraria islandica Ach. Mjöl af fiällgräs. Troil Isl. 79 (1777). Fischerström 3: 367 (1787).
-GRÖE. i sht bot. gräset Poa alpina Lin. Linné Fl. nr 79 (1745). Lyttkens Växtn. 1473 (1913).
-GÅRD.
1) [jfr isl. fjallgarðr] (†) fjällkedja; fjällsträckning. Vargar voro .. sällsynte vid sjökanten, och kände nästan endast Fjällgården för sit hemvist. SP 1780, s. 1079. Säve Yngl. 4 (1854; efter isl.).
2) i fjällen belägen gård. Nilsson Fauna II. 1: 391 (1835).
-GÅS. i sht zool. benämning på vissa i de skandinaviska fjälltrakterna häckande gåsarter; särsk.
a) om Anser erythropus Lin. (Anser minutus Naum.), dvärggås. VetAH 1772, s. 355. Kolthoff DjurLif 498 (1901).
b) (numera föga br.) om Anser albifrons Bechst., bläsgås. Deleen Tillägg (1829). Nilsson Fauna II. 2: 402 (1858). TurÅ 1898, s. 42.
c) (numera föga br.) om Anser leucopsis Bechst.; jfr HAVRE-GÅS. Nilsson Fauna II. 2. 2: 271 (1834). Scheutz NatH 111 (1843). Dalin (1851).
-HARE. i sht zool. benämning på den varietet av den vanliga nordharen, Lepus timidus Lin., vars färg på vintern är helt vit (förr betraktad ss. en särskild art, Lepus borealis Nilss.). Svartz PVetA 1797, s. 29. 2NF 10: 1462 (1909).
-HED. hedmark ovanför skogsområdet på ett högfjäll; (i fackspr.) särsk. om den på dylik mark befintliga, huvudsakligen av ljung, mossor o. lavar bestående vegetationen. Norriges och Lapplands fjellhedar. Nilsson Fauna II. 2. 2: 22 (1834). Den egentliga fjällvegetationen, fjällheden, saknar fullständigt träd. Flodström Naturförh. 188 (1918).
-HÄST. häst av (norsk) fjällras; norrbagge. Oscar II 3: 240 (1861, 1888).
-HÖG, adj. (i poesi) hög ss. ett fjäll; om ett land o. d.: som är hög(t) gm sina fjäll, som har (l. består av) höga fjäll, fjällbetäckt. Tegnér (WB) 2: 77 (1812). Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord. Dybeck Runa 1865, s. 18. I hvarje däld, på hvarje fjällhögt krön. Procopé Vers 50 (1909).
-JÄTTE.
1) (föga br.) bärgrese. Fjälljätten Mimring. Ling As. 389 (1833).
2) (i vitter stil) jättelikt fjäll. Fjälljättarna som stodo i ring kring vår stuga. LfF 1905, s. 274.
-KAM. Mellan elfvarna (i Lappland) .. sträcka sig ödsliga, kala fjellkammar. IllSv. 2: XVI (1882).
-KAMPE. bot. gräset Phleum alpinum Lin. Linné Fl. nr 51 (1745). Lyttkens Växtn. 1540 (1913).
-KATT. (†) järv, filfras. Dalin (1851).
-KEDJA. Möller (1807).
-KLINT, sbst.1 (hög) bärgklint. Tilas PVetA 1742, s. 7. Bååth Nordm. 74 (1898).
-KLINT, sbst.2 [namnet infört av Fries] bot. (individ l. art av) växtsläktet Wahlbergella Fr.; jfr -KLÄTT. Fries BotUtfl. 3: 249 (1864). Kindberg SvNamn 26 (1905).
-KLOCKA. bot. växten Campanula uniflora Lin. Liljeblad Fl. 88 (1792). Lyttkens Växtn. 129 (1904).
-KLÄTT. bot. växten Wahlbergella apetala Lin.; jfr -KLINT, sbst.2 Nathorst SvVäxtn. 59 (1903). 2NF 31: 326 (1920).
-KLÖVER. bot. växten Sibbaldia procumbens Lin. Krok o. Almquist Fl. 1: 148 (1903).
-KNUT. jfr BÄRG-KNUT. Dalin (1851). Fjällknuten S:t Gotthard. Rönnholm EkonGeogr. 164 (1907).
-KOLONI. skollovskoloni i fjälltrakt för barn som behöva fjälluft. SvLoF 274 (1901).
-KREPLING. bot. växten Loiseleuria procumbens Desv. (Azalea procumbens Lin.). Nyman VäxtNatH 2: 164 (1868). Lyttkens Växtn. 430 (1906).
-KRÖN. (Ett) fjällkrön, hvarifrån utsigten öppnade sig in öfver inlandsisen. AB 1897, nr 174, s. 4.
-KÅPA. bot. växten Alchemilla alpina Lin. Liljeblad Fl. 70 (1798). Krok o. Almquist Fl. 1: 136 (1893).
-LABB. i sht zool. (individ av) labbarten Stercorarius longicaudus Vieill. (Lestris Buffonii Boie). Nilsson Fauna II. 2: 364 (1858). Stuxberg o. (Floderus) 1: 182 (1900).
-LAND. jfr ALP-LAND, BÄRG-LAND. Ling As. 175 (1833). Det Armeniska fjällandet. Palmblad LbGeogr. 41 (1835).
-LANDSKAP~02 l. ~20. Ett öde fjällandskap.
-LAPP. individ av den lapska befolkning i Nordskandinavien som om sommaren vandrar omkring med sina renar i högfjällen; motsatt SJÖ-, SKOGS-LAPP. Siöfinner och fieldlapper, som byggie och boo .. innen um våre grentzer. GR 22: 331 (1551). Jägaren .. begaf sig i väg i sällskap med en gammal seg, intelligent fjällapp som bärare och vägvisare. Hemberg ObanStig. 61 (1896).
-LAV. i fjälltrakter växande lav(art); särsk. (mindre br.) bot. om lavarten Lichen pleolepis Ach., renlav, snölav. VetAH 1794, s. 184. Lichen Pleolepis Achar. .. Fjäll-Lafven. Därs. 1801, s. 227.
-LJUNG. [namnet infört av Fries] bot. växten Phyllodoce cærulea Bab., lappljung, blåris. Fries BotUtfl. 3: 235 (1864). Lindman NordFl. 3: 107 (1902).
-LUFT. Han behöver en tids (vistelse i) fjälluft. Den rena och stärkande fjelluften. SvTidskr. 1875, s. 508.
-LUMMER. i sht bot. växten Lycopodium alpinum Lin. Liljeblad Fl. 308 (1792). Hemberg ObanStig. 145 (1896).
-LÄMMEL. (individ av) den i Skandinaviens fjälltrakter levande lämmelarten Myodes lemmus Lin., bekant särsk. för de vandringar som den under vissa år i ofantliga massor företager nedåt slättbygderna; jfr -MUS, -RÅTTA. Nilsson Fauna 1: 185 (1820).
-MAN. fjällbo; särsk. om lapparna i de nordskandinaviska fjälltrakterna; jfr -FOLK. SvFmT 10: 316 (cit. fr. 1699). Våre fiällmän eller Lappar. Gadd Landtsk. 1: 209 (1773). Fjällmannen Nils Nilsson från Vilhelmina. Högberg Vred. 3: 383 (1906).
-MARK. VetAH 1763, s. 295. De .. vida fjällmarkerna ägna sig icke till annat än renbete. LbFolksk. 320 (1890).
-MASSIV. (i sht i fackspr.) fjäll l. fjällkomplex l. fjällområde som bildar en naturligt avgränsad enhet. Rebau NatH 3: 73 (1879). Fjällmassivet Umptek eller Chibinä. Fennia V. 1: 10 (1892). Norska fjällandet bildar i det stora hela ett sammanhängande .. fjällmassiv. 2NF 19: 1376 (1913).
-MOSSA. i sht bot. om i fjälltrakter växande mossarter. Linné FlDal. VII (1734). (I delar av Torne lappmark fanns detta år) en anmärkningsvärd brist på högre fjällmossor. BotN 1881, s. 199.
-MUR. Alpernas höga fjällmur. Palmblad LbGeogr. 181 (1835).
-MUS. (†) = -LÄMMEL. HA 7: 106 (i handl. fr. c. 1720). Lönnberg Ren. 86 (cit. fr. 1844).
-MYR. Retzius FlOec. 238 (1806). Fjellmyrarne (visa) med afseende på vegetationen .. många olikheter mot låglandets mossmarker. MosskT 1893, s. 4.
-NACKE. (†) = -NACKEL. Liljeblad Fl. 270 (1792). VetAH 1800, s. 60.
-NACKEL. bot. växten Hieracium alpinum Lin. Nyman VäxtNatH 1: 60 (1867). Lyttkens Växtn. 122 (1904).
-NATUR. Palmblad LbGeogr. 45 (1835). Det stora, mäktiga, på en gång befriande och förkrossande intryck fjällnaturen utöfvar på våra sinnen. Roos Skugg. 390 (1891).
-NEJLIKA. [jfr nor. fjellnellike] växten Viscaria alpina G. Don. (Lychnis alpina Lin.). Några af fjällets fagraste små blommor, den högblå gentianan och den röda fjällnejlikan. Dagny 1900, s. 282. Krok o. Almquist Fl. 1: 127 (1903).
-PARTI. Fries Grönl. 27 (1872).
-PIL, r. l. f. i sht bot. om i fjällen växande pilarter; särsk. (individ l. art av) gruppen Chamelix Fr. av släktet Salix Lin. BotN 1840, s. 152.
-PIPARE, m. l. r. vadarefågeln Charadrius morinellus Lin.; jfr POMERANS-FÅGEL. Scheutz NatH 101 (1843). Stuxberg (o. Floderus) 1: 646 (1901).
-PLATÅ. BotN 1839, s. 65. Den skyhöga fjällplatån Pamir. Svensén Jord. 206 (1885).
-PORT.
1) [ordet är i denna bet. en nybildning av Tegnér; se Mjöberg Stilst. 266 (1911)] (i vitter stil, i sht i poesi) bildl. om fjällen ss. stängande o. skyddande (mot en fiende). Tror du (Svea!) dig ensam trygg? Så är ej våldets art. / Var viss, det klappar ock uppå din fjällport snart. Tegnér (WB) 2: 78 (1811). Ridderstad SDikt. 1: 285 (1843, 1855). Tiden 1848, nr 96, s. 2.
2) djup sänkning (dalgång l. pass) i en fjällrygg l. mellan fjällen i en fjällkedja. Dalin (1851). Vid Darjalpasset .. skulle antagligen en ringa truppstyrka kunna hejda en hel här; så smal var fjällporten. PT 1903, nr 78 A, s. 3.
-RACKA. = -RÄV. (I Lappmarken finnas) Swarta, blå och hwijta Räfwar, som hoos oss kallas Fiellrackor. Landsm. XVII. 3: 55 (1672). Ekman NorrlJakt 144 (1910).
-RACKE-SKINN. VittAH 8: 129 (i handl. fr. 1572).
-RAPA.
1) (numera bl. bygdemålsfärgat, i Dalarna o. Norrl.) dvärgbjörk. Hiärne 2Anl. 271 (1706). Fries BotUtfl. 3: 210 (1864).
2) (†) = -RIPA. Linné SvArb. 1: 120 (1747).
-RAS, sbst.1, n. jfr -SKRED; äv. konkret, om den nedrasade stenmassan. Om än i ett fjällras min graf skulle bäddas. Ling As. 172 (1833). Kræmer Orient. 246 (1866).
-RAS, sbst.2, r. ras (särsk. av hästar l. nötkreatur) som uppfödes i l. härstammar från fjälltrakter; särsk. om den småväxta, kulliga s. k. nordsvenska boskapsrasen; jfr -BOSKAP, -KO. Nilsson Fauna 1: 575 (1847). Hornboskapsrasen .. (i Norrbottens län), den s. k. fjällrasen, utmärker sig såsom mycket goda mjölkdjur. Höjer Sv. 3: 352 (1883).
-REGION. särsk. (i fackspr.) om den översta, kala delen av ett fjäll. (Högsta ryggen av Givortfjället i Ume lappmark) hinner temligen högt i fjäll-regionen, nämligen nära halfva högden till snögränsen. VetAH 1811, s. 53. NF 2: 614 (1877).
-REN. individ av den renras som under våren, sommaren o. hösten betas i högfjällen; motsatt SKOGS-REN. VetAH 1774, s. 128. (Man) torde vara berättigad att urskilja en stor del skogsrenar från fjällrenarna som en särskild underart. FoFl. 1911, s. 3.
-RIPA. hönsfågeln Lagopus mutus Mont. (Lagopus alpina Nilss.). Desse fiäll Rijpor äro om winter tijdh heell Snöö hwijta. Landsm. XVII. 1: 53 (1671). Stuxberg (o. Floderus) 1: 169 (1900).
-ROS. bot.
1) om odlade arter av växtsläktet Azalea Lin. Lilja FlOdlVext. 24 (1839). Svensson Kulturv. 394 (1893).
2) växten Rhododendron lapponicum Wahl.; även i förb. lapsk(a) fjällros(en). Lappska Fjellrosen. Nyman VäxtNatH 2: 165 (1868). Krok o. Almquist Fl. 1: 84 (1905).
-RUTA. bot. växten Thalictrum alpinum Lin. Nyman VäxtNatH 1: 282 (1867). 2NF 28: 1038 (1919).
-RYGG. jfr BÄRGS-RYGG. SUFinlH 3: 130 (1611).
-RÅTTA. (†) = -LÄMMEL. Linderholm (1803). Kindblad (1870).
-RÄV. (individ av) rävarten Vulpes lagopus Briss. (Canis lagopus Lin.), polarräv, viträv; jfr -RACKA. Nilsson Fauna 1: 87 (1820). Hedin Pol 2: 494 (1911).
-RÖDING. laxarten Salmo alpinus Lin., lapplandsröding. Vanligen antager man att Fjällrödingen .. går af alla fiskar högst upp på fjällen. Nilsson Fauna 4: 419 (1853). Sandström NatArb. 2: 122 (1910).
-SANATORIUM. i fjällen beläget sanatorium. Fjällsanatoriet Åre. AB 1897, nr 176, s. 3.
-SIDA. jfr -SLUTTNING. De branta fjällsidorna. Linné Bref I. 1: 322 (1732). Svarta molnmassor seglade utefter fjällsidorna. Rydberg Gudas. 53 (1887).
-SIPPA. växten Dryas octopetala Lin.; jfr -VIPPA. Hartman ExcFl. 74 (1846). Dvärgbjörken doftade starkt, och några fjällsippor lyste ännu i klockljungen. Heidenstam Svensk. 1: 101 (1908).
-SJÖ. i fjälltrakter (högt över havsytan) belägen sjö. Fjällsjöns iskalla vatten. Linné Ungd. 2: 306 (1734). Mellan sköna stränder blänker (i Norrland) djupblåa fjällsjöar. Lagerlöf Holg. 2: 312 (1907).
-SKIDA. skida avsedd för åkning på fjällen. SDS 1898, nr 120, s. 2.
-SKIFFER. geol. sammanfattande benämning på de kristalliniska bärgarter som bilda huvudmassan av de nordskandinaviska fjällen; jfr -STEN. NF 9: 400 (1885).
-SKO(R). för vandringar i fjällen avsedd(a) sko(r); stundom särsk. om s. k. lappjäxor. LfF 1904, s. 228.
-SKOG. Svartz PVetA 1797, s. 30. Fjällskogarna spela en afgjord roll i klimatologiskt hänseende. SkogsvT 1908, Fackupps. s. 96.
-SKRED. jfr -RAS, sbst.1; äv. konkret; förr äv. om jökel. Möller (1790; om jökel). Stormen och fjellskredet (ha) sjungit vaggvisor för dem. Lysander Faust 184 (1875).
-SKREVA. jfr BÄRG-SKREVA. Ling As. 185 (1833).
-SKRÅP. bot. växten Petasites frigidus Fr. Nyman VäxtNatH 1: 36 (1867). 2NF 21: 635 (1914).
-SKÄRA. bot. växten Saussurea alpina DC (Serratula alpina Lin.). Liljeblad Fl. 276 (1792). 2NF 24: 860 (1916).
-SLUTTNING. jfr -SIDA. Hisinger Ant. 2: 77 (1820).
-SLÄTT. särsk. (i sht i fackspr.) om den jämförelsevis jämna mark från vilken en fjälltopp (l. ett antal fjälltoppar) höjer sig. (Svucku) upreser sig från fjellslätten såsom en ofantlig Dom. Hisinger Ant. 1: 16 (1819). Sjögren Tornetr. 78 (1909).
-STARR. bot.
1) (†) starrarten Carex atrata Lin., svartstarr. Linné Fl. nr 761 (1745).
2) starrarten Carex Halleri Gunn. (Carex alpina Sw.). Liljeblad Fl. 26 (1798). Nathorst SvVäxtn. 78 (1903).
-STEN. (fiälle- Gadd Landtsk. 1: 218 (1773)) särsk. (†) = -SKIFFER. Dalsk Fiellsten. Linné SystNat. 3 (1735). Lapsk Fiellsten. Därs. Rinman (1788).
-STIG. Smala fjällstigar. Palmblad i PoetK 1818, 1: 38.
-STORM. Ling i Lyceum I. 1: 24 (1810). Hafsvindarna äro aldrig så våldsamma som fjällstormarna. Palmblad Norige 26 (1846).
-STRÄCKNING. jfr BÄRG-STRÄCKNING. Rinman 1: 120 (1788). Berg Sjöf. 159 (1910).
-STRÖM. jfr -FLOD 2. Ling As. 554 (1833). 2NF 16: 872 (1911).
-STUGA. [jfr nor. fjellstue] särsk.: till resandes bekvämlighet uppförd stuga vid över högfjällen ledande vägar l. stigar. NorrlS 114 (1802). (Vid Medstugan i Jämtland) fanns redan under medeltiden en fjällstuga samt ett kapell. 2NF 17: 1457 (1912).
-STUP. jfr BÄRG-STUP. Det branta fjellstupet. LfF 1870, s. 309.
-STÖT. (numera nästan bl. bygdemålsfärgat i Norrl.) brant uppstigande fjälltopp, fjällspets. En landrygg, som med höge Berg och Fjellstötar alt igenom är bespäckad. Tilas PVetA 1765, s. 63. TurÅ 1895, s. 66.
-SYRA. i sht bot. växten Oxyria digyna Hill. (Rumex digynus Lin.). Liljeblad Fl. 146 (1792). Lindman NordFl. 3: 275 (1904).
-SÄTER.
-TOLTA. växten Mulgedium alpinum (Lin.) Cass. NormFört. 13 (1894). TurÅ 1917, s. 183.
-TOPP. jfr -SPETS. Rinman 1: 110 (1788).
-TRAKT. jfr -BYGD. Ödsliga fjälltrakter. Tilas PVetA 1742, s. 7.
-TÅTEL. bot.
1) gräset Aira alpina Lin. Linné Fl. nr 69 (1745). Krok o. Almquist Fl. 1: 242 (1903).
2) [namnet infört av Fries] grässläktet Vahlodea Fr., särsk. arten Vahlodea atropurpurea Fr. Fries BotUtfl. 3: 247 (1864). NF 17: 82 (1892).
-UGGLA. (individ av) ugglearten Strix nyctea Lin., snöuggla; jfr HAR-FÅNG. Leijonflycht (1827). Skarpt i korta stanser bröt fjällugglans läte genom skogen. Hemberg ObanStig. 141 (1896).
-VAN. van vid fjällvandringar. Fjällvana turister. SvTidskr. 1875, s. 331.
-VANDRARE. Duktiga fjällvandrare. Sandström NatArb. 2: 160 (1910).
-VANDRING. Vara ute på fjällvandring. BotN 1843, s. 32. särsk. om fjällrenens vandring upp i högfjällen på våren. Nilsson Fauna 1: 507 (1847). Lönnberg Ren. 106 (1909).
-VEGETATION. särsk. (i fackspr.) om vegetationen ovanför trädgränsen; jfr -HED. VetAH 1814, s. 114. Den egentliga fjällvegetationen är trädlös. 2NF 27: 1147 (1918).
-VIDD. vidsträckt fjällområde l. fjällmark; i sht om de trädlösa områdena på högfjällens övre delar. Kala, ödsliga fjällvidder. Kölens högländta fjällvidder. NF 9: 779 (1885).
-VIDE. benämning på flera i fjälltrakter växande videarter. Aspelin Fl. 59 (1749). Fjellviden .. (äro) S(alix) Lapponum .. lanata .. glauca .. arbuscula .. myrsinites. Kindberg SvFl. 353 (1877).
-VIND. Ling As. 88 (1833). Fjällskogarna lämna .. ett verksamt mekaniskt skydd mot uttorkande, isande fjällvindar. SkogsvT 1906, s. 531.
-VIOL, förr äv. -FIOL. i sht bot. växten Viola biflora Lin. Linné Fl. nr 720 (1745). Bergen kläda sig med fjellfioler. Bremer Nina 523 (1835). 2NF 32: 744 (1921).
-VRÅK. (individ av) vråkarten Buteo (l. Archibuteo) lagopus Brünn, fjösbent vråk. Sundevall (o. Kinberg) 227 (1867). Under lemmelåret 1906 var fjällvråken ganska allmän särskildt inom Kiirunaområdet. FoFl. 1911, s. 163.
-VÅL. (†) Fjäll-vålar .. äro mindre Fjäll-högder. VetAH 1771, s. 3. Därs. 1814, s. 112.
-VÄG. Verelius 227 (1681). Där han .. färdades .. på sydländska fjällvägar. Heidenstam Svensk. 1: 308 (1908).
-VÄGG. brant stupande fjällsida; bärgvägg; jfr -MUR. Adlerbeth Æn. 92 (1804). Romsdalen .. omgifves af lodräta fjällväggar. NF 13: 1394 (1889).
-VÄXT. växt som förekommer i fjälltrakter; till fjällfloran hörande växt; jfr -BLOMMA, -ÖRT. Linné i VetAH 1754, s. 186. Äkta fjällväxter (äro de), hvilkas nedre gräns ej öfverskrider skogsgränsen. ArkBot. X. 16: 54 (1911).
-ÅS. jfr BÄRG-ÅS. Hisinger Ant. 1: 11 (1819).
-ÄLV. jfr -FLOD 2. Nu för tiden fångas Bäfrar endast vid aflägsna skogs- och fjäll-älfvar. VetAH 1756, s. 208. Flodström Naturförh. 172 (1918).
B (†): FJÄLLE-STEN, se A.
Spoiler title
Spoiler content