[fsv. hädheliker, isl. hæðiligr; avledn. till HÄDA.— Jfr HADELIG]
(numera bl. ngn gg arkaiserande) hädisk, smädlig, vanvördig. HB 2: 353(1597). (Job) tänckte Natt och Dagh på theras (dvs. vännernas) hädelige Beskyllningar. Baazius Posse 68(1677). (I en skrivelse har överstelöjtnant Dagström om) EKM:s och riksens råd och förnämste embetsmän sig ganska hädeligen utlåtit. 2RA 3: 63(1731). Herrans namn (missbrukas) mången gång hädeligen. Afzelius Sag. 7: 198(1853). Högberg Fåg. 130(1912). — särsk. (†) i överförd anv.: som utgör l. innebär en hädelse, vanhelgande. Kempe Krigzpersp. 154(1664). Religionen, från läran om menniskoslägtets bröderskap, förbytt till en hädelig fanatism. Silverstolpe i 1SAH 4: 151(1791, 1809).
Ssg [med avs. på ssgsformen jfr t. höhnischer weise o. d.]: HÄDELIGER-VIS, adv. (†) hädiskt. Kempe Krigzpersp. 213(1664).
Avledn.: HÄDELIGHET, r. l. f. (†) anträffat bl. i konkretare anv. i pl.: smädelser, smädeord. Grimberg SvFolk. 2: 449(1914; efter handl. fr. c. 1600).
SAOB
