(hell c. 1645. häll 1670—1928. Anm. I Linc.(1640; under devexitas) förekommer i bet. 1 formen på hall)
Etymologi
[sv. dial. häll, i uttr. på häll(n), motsv. d. hæld, lutning, sluttning, särsk. i uttr. paa hæld o. d.; till HÄLLA, v.1; jfr sv. dial. på hälle, d. hælde (fd. ad helde, d. dial. paa helde), mnt. helde, helle, sluttning (i ortnamn), ävensom got. -halþei, i wiljahalþei, f., hänsyn till person, eg.: lutande (åt visst håll)]
1) (numera bl., bygdemålsfärgat, i vissa trakter) motsv. HÄLLA, v.1 4, i uttr. på häll, förr äv. å häll (äv. sammanskrivet) l. på hällen, i lutande läge l. ställning, ”på lut”; i sht om kärl (tunna); vanl. i uttr. lägga l. ställa o. d. (ngt) på häll o. vara l. stå på häll; särsk. (numera bl. ngn gg i bildl. anv.) om (dricka o. d. i) kärl (tunna), betecknande att kärlets innehåll håller på att taga slut (är på upphällningen); jfr HÄLLNING 3o. 4. Sättia Pannan åhell til en Sijda. IErici Colerus 2: 184(c. 1645). Drikkat i tunnan är på hällen. Schultze Ordb. 1776(c. 1755). Tunnorna rinna tills de stå på häll / Uti lustiga lag. Wallenberg (SVS) 1: 57(1766). Min (dvs. Mefistofeles') egen tunna ger nu bara jästen, / Då måste verlden stå på häll också. Rydberg Faust 114(1876). Östergren(1928; angivet ss. ”landsdelsord”, t. ex. sydsv., mindre vanl.).
2) [utvecklat ur 1] (†) i överförd anv., konkret, = HÄLLNING 5. De ogudaktige skola drikka ut hällen. Schultze Ordb. 1776 (c. 1755; jfr Bib. 1541 (Psalt. 75: 9): vthsupa dreggena).
