SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÄLLA häl3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Anm. Jfr pl. -er under HÄLL, sbst.2).
Ordformer
(hell- 1693. häll- 16371928)
Etymologi
[fsv. o. sv. dial. hälla, motsv. nor. dial. o. isl. hella; till stammen i HÄLL, sbst.2, o. HALL, sbst.1 Jfr HÄLLEBÄRG, HÄLLEFLINTA]
(numera bl., bygdemålsfärgat, i vissa trakter)
1) = HÄLL, sbst.2 1. Boijorth wraket fans ståendes opå En hälla widh Landedh. ÅngermDomb. 1648, s. 119. Vid gården Ridderöd .. äro inhuggna på en större hälla omkring 20 skepp. Holmberg Bohusl. 2: 199 (1843). TurÅ 1909, s. 219. — jfr BÄRG-, STEN-HÄLLA m. fl.
2) = HÄLL, sbst.2 2; äv. i uttr. fast hälla. Johansson Noraskog 3: 122 (i handl. fr. 1637). Ett märke .., inhugget i fast hälla. PT 1906, nr 130, s. 4.
3) = HÄLL, sbst.2 3. Oloff Pärsson i Sweden skulle taga sig en hälla till graffhälla. Dybeck Runa 1842, 1: 16 (1684). Holmberg Nordb. 299 (1852). — jfr GRAV-, SANDSTENS-, SKIFFER-, TACKJÄRNS-HÄLLA m. fl. — särsk.
a) = HÄLL, sbst.2 3 a; i ssgn SPIS-HÄLLA.
b) (i fråga om folkliga förh. i södra Sv.) oeg., = GRUVA, sbst.2 1MinnNordM II. 1: 3 (1881). Ett medelst en trälucka afstängbart förrum till bakugnen, den s. k. hällan, som låg omedelbart innanför dörren. FestskrKlason XXVIII (1910).
Ssgr, se under HÄLL, sbst.2
Spoiler title