SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÄLLEBÄRG häl3e~bær2j, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(häll- 1698—1854. hälle- 1526 (: helleberg) osv.)
Etymologi
[av HÄLLA, sbst.1 1 o. 2 (med anslutning till HÄLL, sbst.2 1 o. 2), o. BÄRG; jfr nor. dial. helleberg, stenart l. klippa varav resp. varur man kan bryta hällar]
1) i dagen gående, bart o. kalt parti av bärggrunden: klippa; förr äv. om stenmassa som höjer sig över den omgivande marken: bärg; äv., o. numera (jfr dock a, b) nästan bl. (i högre stil) i sg. best.: fasta bärget, bärggrunden; förr äv. i uttr. fasta hällebärget. En wijs man, som sitt hws bygde på itt helleberg. Mat. 7: 24 (NT 1526; Bib. 1917: hälleberget). Helleberghen remnadhe. Därs. 27: 51 (NT 1526; Bib. 1917: klipporna). Detta slåttet är funderat uppå itt tämmeliga högt hälleberg. Bolinus Dagb. 65 (1679). Fasta hälleberget. VetAH 1811, s. 36. Oregelbundna urhålkningar i hälleberget, eller så kallade jättegrytor. Englund Ged. 2 (1853). — särsk. i jämförelser l. mer l. mindre bildl.
a) [i anslutning till Mat. 7: 24 (se ovan)] (i högre stil) för att beteckna ngt l. ngn ss. en fast o. säker grund att bygga på l. ss. stadig(t) o. orubblig(t). Nordenflycht QT 1748—50, s. 84. Sann gudsfruktan, detta fasta hälleberg, på hvilket våra fäder stodo i med- och motgång. Oscar II 6: 154 (1887, 1895). jfr (numera knappast br.): Tw äst Petrus, och vppå thetta helleberghit skal iach byggia mina kyrkio. Mat. 16: 18 (NT 1526; Bib. 1917: på denna klippa; gr.: ἐπί ταύτῃ τῇ πέτρᾳ).
b) (i vitter stil) betecknande hårdhet i sinnelaget, kallsinnighet, oböjlighet o. d. Ett hälleberg, o dotter! är ditt hjerta. Stagnelius (SVS) 2: 405 (1821). (Ynglingen var) hårdare än hälleberget. Falk Skolp. 41 (1903).
c) [i anslutning till Luk. 8: 6 (se nedan)] (i sht i vitter stil) i uttr. falla l. spillas o. d. på hällebärget, särsk. om yttrande, uppmaning o. d.: icke medföra resultat, bliva fruktlös o. d.; jfr FALLA I 1 m ζ. Sompt (av säden) föll på hellebergit, och thå thet vpgick, förtörkadhes thet, för ty thz hadhe ingen wädzskan. Luk. 8: 6 (NT 1526; Bib. 1917: stengrund). Dina böner äro spillda på hälleberget. Rydberg Frib. 53 (1857). TurÅ 1910, s. 4.
2) (†) i inskränktare anv.: urbärg, gråsten (se d. o. 1); äv. i pl. om olika slag av urbärg. Hällebärgen äro .. i synnerhet och allmännast (sammansatta) af de tre slags particlarne, Feltspat, Qvartz och Skimmer. Wallerius Min. 147 (1747). Möller (1790, 1807; med hänv. till gråberg).
Ssgr: A (†): (2) HÄLLEBÄRG-KLIPPA, r. l. f. klippa (av urbärg). Linné Skr. 5: 9 (1732).
B: HÄLLEBÄRGS-ART. (†) till 1: bärgart; äv. till 2, om olika slag av urbärg; jfr HÄLLE-ART. Sielfva Petra Ordinaria eller Hällebergsarten uti Osmundsberget. VetAH 1740, s. 203. Därs. 1814, s. 91. —
(1; jfr 1 b) -HJÄRTA. (†) om en förhärdad o. obotfärdig människas hjärta l. sinne. Swedberg Dav. § 67 (1713). —
(1) -REVA, f. (†) bärgsskreva, bärgsklyfta; anträffat bl. i bildl. anv., om gömställe l. tillflyktsort. JPGothus NMånson D 4 a (1639). —
(1; jfr 1 a) -SÄKER. (tillf.) bärgsäker. SvD(A) 1920, nr 316, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content