publicerad: 1932
HÄMPLING häm3pliŋ2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar; förr äv. HÄMPLICKA l. HAMPLICKA, f. l. r.; best. -an; pl. -or, äv. -er.
Ordformer
(hämpling Lönnberg Artedi 7 (cit. fr. c. 1727) osv. hampling Linné SystNat. 48 (1740; uppl. 1748: Hämpling). ämpling OrdnLilleTull. 1658, s. D 3 b. ampling OrdnLilleTull. 1666, s. H 1 b, OrdnLilleTull. 1687, s. G 2 b. hämplicka BrölBesw. (: Hämplickor ∪ — ∪, pl.). hamplicka Linné Bref I. 2: 320 (1770: Hamplicker, pl.))
Etymologi
[av nt. hempling (motsv. t. hänfling), av mnt. henneplink, avledn. av hennep, hanep, motsv. t. hanf (se HAMPA, sbst.); fågeln äter med förkärlek hampfrön, vilket givit anledning till namnet]
(den för sin sång ofta i bur hållna) finkfågeln Carduelis (Acanthis, Linota) cannabina (Lin.); stundom till skillnad från den gulnäbbade hämplingen, C. flavirostris (Lin.), kallad vanlig hämpling; jfr HAMP-FINK, -SPINK 1, -TICKA, -TÄTTING 1; i pl. ofta sammanfattande om hämplingsläktet; ss. senare led i ssgr äv. om ett par andra närstående finkfåglar. OrdnLilleTull. 1658, s. D 3 b. Steglitzor, Hämplickor oc flere / Siunga oc qwittra med art mång-tusende stemmor. BrölBesw. 23 (c. 1670). Siskan älskar små burar; Steglitsan, Hämplingen och Bofinken åstunda dem som äro något rymligare. Fischerström 3: 493 (1787). Nilsson Fauna II. 1: 340 (1824). Hämplingar, siskor och steglitsor gällde länge för att vara väl skilda släkten, och den åsikten, att de alla böra anses som hämplingar (släktet Carduelis Briss.), vilja nog många ej gå med på. 4Brehm 6: 314 (1924). — jfr GRÖN-, GUL-, VINTER-HÄMPLING.
Ssgr: A: HÄMPLING-HANNE. —
-HONA. —
-SLÄKTE(T). zool. benämning på ett till (underfamiljen finkar av) familjen finkartade fåglar inom tättingarnas ordning hörande släkte Linota Bonap. (omfattande arterna L. cannabina o. L. flavirostris), i senare tid dock, med inräknande av siskor o. steglitsor (l. enbart de förra), i regel benämnt Carduelis Briss. (resp. Acanthis Bechst.). NF (1883).
B: HÄMPLINGS-HANNE. —
-HONA.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content