SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÄNDEL, r. l. m.; best. -n (VRP 7/5 (1764)); pl. = (ÖB 38 (1712)) l. händlar (HH 24: 31 (1702)).
Ordformer
(hen- 1716. hän- 16621810)
Etymologi
[av t. händel, tvist, strid, pl. av handel (se HANDEL, sbst.2)]
(†)
1) strid, handgemäng, slagsmål; träta, kiv, bråk, (rätts)tvist. Ekeblad Bref 2: 337 (1662). Slika ord och manér kunna lätt bringa Er en händel på halsen. Gyllenborg Sprätth. 74 (1737). Den träta, den händel, han haft med Jones. Ekelund Fielding 265 (1765). Af ransakningen vore att finna, det Z. i brådskillnad kommit uti händel med B. Calonius 3: 403 (1794). JournLTh. 1810, s. 168 (angivet ss. provincial-term). — särsk.: skärmytsling, ”affär”. HH 24: 31 (1702). Grefve Horn .. dref, efter en och annan lycklig händel, Altringer åter tillbaka till Ingolstadt. Nordin i 2SAH 3: 258 (1803).
2) tillställning, affär; jfr HANDEL, sbst.2 4. Hon förtröt redan at hännes höflighet .. hade inblandat hänne i en så lastbar händel. Chenon Heywood 4: 67 (1773).
Ssg (†): (1) HÄNDEL-SÖKARE. person som gärna ger sig i slagsmål o. bråk, slagskämpe, bråkmakare. Dalin Montesquieu 14 (1755).
Spoiler title
Spoiler content