publicerad: 1932
HÖVA hø3va2, förr äv. HOVA, r. l. f.; best. -an; förr äv. HÖVAN, r. l. f.
Ordformer
(hofw- (-fv-) 1669—1833. höv- (-fv- m. m.) 1524 osv. -a nom. sg. 1525 osv., oblik kasus 1524 osv. -e nom. sg. 1556—1621. -an c. 1780—1848)
Etymologi
[fsv. höva, det som passar l. anstår l. behöves, av ett urn. hōƀiōn-, avledn. av stammen i HOV, sbst.2; jfr isl. hæfi, n. (av ett urn. hōƀia-) o. HÖVA, v. Anm. Formen på -an beror på att sg. best. i uttr. över hövan (se 1 b) uppfattats ss. sg. obest. i anslutning till abstr. feminina sbst. på -an, ss. BÄVAN, FRUKTAN o. d.]
1) (†; se dock a o. b) vad som är lagom, det rätta måttet. (De) kläda sig syndigt och förargeliga öfwer stånd och höfwa. Swedberg SabbRo 901 (1702, 1712). Folket (är) förmycket uplyst, at å någondera sidan gå ifrån höfvan, eller öfverskrida skrankorna. Fernow Värmel. 547 (1779). Rätt och höfva kräfver, att en herskares / gemål man ärar, när hans egen tron står tom. Risberg Aisch. 10 (1890). — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. gå över (förr äv. skrida över l. överskrida o. d.) hövan l. all höva l. vara över hövan, gå över resp. vara utom gränsen för det rätta måttet. Så länge the (dvs. manfolk) ännu ei öfver höfvan skrida, / Så må the älskas. Kolmodin QvSp. 1: 125 (1732). Deras själfsvåldiga upptåg .. började gå öfver all höfva. LfF 1906, s. 147.
b) (fullt br.) i det adverbiella uttr. över hövan (stundom skrivet o. ofta uttalat ss. ett ord 1032), stundom över all höva, enst. utöver höva, utöver l. mera än vad som är lagom l. det rätta måttet, till övermått, omåttligt, alltförmycket; stundom allmännare: i hög grad, synnerligen, högeligen, ”kraftigt”. Att den enfaldige almoge icke må öffwer höffwan beswäras. Gustaf II Adolf 279 (1626). (De voro) uppretade öfver all höfva. HSH 1: 273 (c. 1750). Inte tjänar det någonting till att gräma sig över hövan för den saken. SvD(A) 1929, nr 17, s. 8. Därs. 1930, nr 201, s. 3. — särsk. (ngt skämts.) i uttr. bli bönhörd över hövan, få mera än man önskat l. utbett sig. Bergman Mark. 273 (1919). SvTidskr. 1931, s. 218.
2) (†) i förb. med genitivattribut l. possessivpronomen: vad som motsvarar l. överensstämmer med ngns karaktär l. förhållanden l. ställning o. d.
a) vad som passar l. anstår l. är tillbörligt för ngn, vad som tillkommer l. åligger l. tillhör ngn l. ngt ss. uppgift l. plikt l. skyldighet o. d., vad som tillkommer ngn ss. rättighet; särsk. i uttr. vara l. ligga över ngns höva, vara l. ligga utanför vad som är tillbörligt för ngn, ngns uppgift l. skyldighet l. rättighet. Spel och leek skulle wara bätter hans höffua än krijgh och örligh. LPetri Dryck. C 4 a (1557). En Fröken utaf Gammal Ätt; / .. och monga Pengar. / Er höfva är; en Piga slätt, / I lemnen Edra Drengar. Hammarberg Herdinn. 14 (1741). Det är min höfva, att försörga mig och de mina. Amman 13 (1756). Huru vilja då regenter rifva åt sig en rättighet, som är öfver deras höfva? Chydenius 322 (1777). Jag anser det vara öfver min höfva, att brefvexla med så höga Herrar. Crusenstolpe Tessin 4: 201 (1849). Att .. redogöra för den .. nya förordningens alla detaljer ligger öfver en daglig tidnings höfva. PT 1901, nr 302, s. 3.
b) vad som är möjligt för ngn att åstadkomma l. komma ut med; förmåga, krafter. Detta (dvs. att skriva en ordbok) är ens mans höfva, om icke fleras. OvDalin (1735) i 2SAH 59: 190. At arbeta och dermed fara fort utan hopp om belöning är icke hvars mans höfva. Laurel ÅmVetA 1747, s. 20. Don Alvar .. / Svängde .. med möda svärdet, / Altför tungt för gubbens höfva. Gumælius Bonde 256 (1828). Hvad som nu uppräknats såsom tillhörande riksantiqvariens omsorg är så omfattande, att det nästan öfverstiger en mans höfva. Odhner i 2SAH 62: 58 (1885).
c) vad som motsvarar l. överensstämmer med ngns ställning l. behov, vad ngn behöver. At war nadige herre gaffue honom (dvs. greven av Hoya) med sin syster it stycke læn epter hans höffua. G1R 1: 260 (1524). Schal han .. beholla for:da kwngxberkara (dvs. Kungsbarkarö gård) om wij formerkie at han hans höffua ær. Därs. 2: 7 (1525). Hon (dvs. den döda) them (dvs. ”Guds gåvor”) så skifftad' uth, at hvar sin höfva fick, / Och ingen oförnögd från hennes åsyn gick. Lagerlöf Vitt. 51 (1677).
d) i försvagad anv., övergående i bet.: sätt, vis. a) i uttr. på ngns höva, på det sätt som anstår ngn, på ngns vis. Lefva på the Christnas höfva. Kolmodin Rök. 104 (1728, 1745). b) i uttr. någors höva, se NÅGORSHOVA.
3) (†) hovsamhet, måttfullhet. GFGyllenborg Vitt. 2: 60 (1795). (Dansken) har .. en hofva, som .. är högst påfallande för den, hvilken nyss kommit från grannriket. JJNervander 1: 130 (1833).
Spoiler title
Spoiler content