publicerad: 1933
ICKE ik3e2 l. INTE in3te2, förr äv. INTET, adv.
Ordformer
(ecke (ekke) 1521—1556. eckie 1536. eke 1561. äcke 1562. ick (ijck) 1613—1624. icka 1583. icke (jcke, jche, ikke) 1521 osv. ickie (jchie) 1559—1678. jckkie 1590. icko 1567. ike 1593—1715. ikki 1669—1672. -ki 1678 (: Sku wij' ki). -ke ('ke, 'cke) 1707 (: stadna 'ke förr än)—1909 (: äcke, dvs. är icke). — ingte 1540. intet (inthet(t), jnt(h)et osv.) 1521—1889. intit(t) (jntit, jnnthitt, jnnttitt osv.) 1526—1661. intedh (jnthedh, intted, jnnthed, inthez, int(h)z) 1561—1681. inten c. 1580. inte (inthe, jnt(h)e osv.) 1523 osv. int (innt, int') 1626—1915 (finl. talspr.))
Etymologi
[icke (ä. äv. ecke) utgår från fsv. ække, ikke, motsv. d. ikke, nor. ikkje o. liksom dessa o. isl. ekki utgörande en gammal neutrumbildning till ængin, ingin (se INGEN); yngre fsv. neutr.-bildningar till samma pron. äro fsv. ingte, inte o. intit, redan i fsv. använda ss. negerande adv. o. utgörande grundformerna för nysv. inte, intet]
Anm. Av de tre formerna icke, intet o. inte tillhör numera den första så godt som uteslutande skriftspr., ett förhållande som kan konstateras redan från slutet av 1700-talet o. förmodligen är ännu äldre. I bet. e β är dock icke den vanliga formen, äv. när det användes i tal, varjämte icke äv. i dagligt tal stundom användes, då negationen emfatiskt framhålles (t. ex. jag gör det icke). Formen intet hade länge en högtidlig skriftspråksprägel o. möter i vitter stil ngn gg ännu mot slutet av förra årh. Formen inte, som trol. under ett par årh. varit den normala talspråksformen, rönte länge motstånd ss. skriftspråksform, men har i senaste tid alltmera trängt in äv. i skriften o. är numera den vanliga i ledigare stilarter.
negerande partikel; i allm. (jfr dock e) anslutande sig närmast till satsens finita verb o. därigm negerande hela satsens innehåll. Det står inte (icke) att hjälpa. Det är inte (icke) ens skuld att två träta. Jag gör det icke (inte)! Saken angår mig inte (icke). Han hade inte (icke) tid. Rom byggdes inte (icke) på en dag. Det är inte (icke) utan, att jag misstänkt något sådant. Edher nadh haffwer ekke förglömth huat fördarff (osv.). G1R 1: 32 (1521). The swagha sterckte j intet, och the siwka heladhe j intet, thet såra förbunde j intet. Hes. 34: 4 (Bib. 1541). Tu skalt icke misbruka Herrans tins Gudz Nampn. Cat. 1567, s. A 2 a. Låter intedh modet falla. Messenius Disa 19 (1611). (Min mormor) lagh 2 månar på sängh at hon int kuna röra sigh. Horn Lefv. 45 (c. 1657; rättat efter hskr.). Jag (dvs. den femtonårige, blivande vikingen) drömde, jag tänkte, jag vet icke hvad. Geijer I. 3: 180 (1811). Sker icke Guds vilja, utan att vi bedja derom? Kat. 1878, nr 185. Nej den gubben går inte. Hedin Svar 48 (1910). Han såg icke illa ut. Hallström NNov. 214 (1912). — särsk.
a) med en till negationen fogad (föregående l. efterföljande) förstärkande l. modifierande bestämning. Alldeles l. alls inte (icke), rakt inte, absolut inte; förr äv. platt l. rätt l. slätt inte l. icke. Inte alls. Inte en smula, inte ett grand l. dugg. Det är visst inte så som du påstår. Inte (icke) ens. Inte (icke) på långt när. Hon var inte riktigt vaken. Det var just inte l. inte precis så vackert gjort. Icke (inte) heller, se HELLER, adv. I 3. Icke (inte) desto mindre. Icke förty (i skriftspr., med ngt ålderdoml. prägel). Icke blott .. utan (även). Det är inte gärna möjligt. Oss ær .. tijl kenne giffwit hwre j aldelis inthee thenkie tiil ath förbettre edher stad. G1R 4: 38 (1527). Ther then Christeliga läran .. platt intet är (dvs. finnes). LPetri 1Post. Förspr. 2 b (1555). Wij wille rätt intedh låte wicke oss der ifrånn. VgFmT II. 8—9: 185 (1604). Slät inthz kär hon åt honom ähr. Asteropherus 39 (1609). Varnava är ett godt stycke in på sextiotalet, men icke för ty är hans hår ännu brunt. PT 1896, nr 272 A, s. 3. Han (dvs. ”sonen” Johan) liknar mig inte alls, mumlade herr Markurell bedrövad. Inte det ringaste. Bergman Mark. 242 (1919).
b) (i sht dels vard., dels i vitter l. högre stil) emfatiskt framskjutet till satsens början. Jnthet skal han (dvs. ärkebiskopen) nu få migh fast. Prytz G1 D 3 a (1621; yttrat av Gustav Vasa). Intet biude vi til at utpråla det (dvs. värket, näml. Argus) med andra färgor, .. än det förtienar. Dalin Arg. 1: 5 (1732, 1754). Icke mot jordens flygtiga lust jag byter de tårar, / Hvilka i minnenas natt stilla jag gråter ibland. BEMalmström 6: 4 (1840). På hvilket träd dessa grufliga frukter .. må hafva vuxit, icke är det på kunskapens. NordT 1886, s. 256. Icke vet jag. Wulff Petrarcab. 40 (1905). Nej. Inte ljuger hon (dvs. hustrun). Jag vet att hon inte ljuger. Bergman Mark. 243 (1919).
c) (numera bl. vard., i sht i folkligt spr.) emfatiskt upprepat efter det eg. satssammanhanget l. efter det negerade uttr.; ofta efter sats med negationen framflyttad till satsens början (se b). Han hade icke druckit af sig tå icke. Swedberg SabbRo 657 (1692, 1710). Inte hade jag någon plåga, inte. Schröderheim Opt. 18 (1794). Mened är inte barnsaker, det inte. Strindberg Gill. 32 (1880). Så frågte jag inte precis höfligt inte, om han kom i håg mitt utseende å det där andra. Janson Gast. 126 (1902). Inte blir det någon fest. Inte. Bergman LBrenn. 179 (1928).
d) i elliptiska uttr. i vilka det verb till vilket negationen eg. hör saknas.
α) i förkortad sats med verbet underförstått från en föregående sats l. ett föregående samordnat uttr.; särsk. i vissa förb., ss. eller icke (inte), om icke (inte), varom (förr äv. var l. var ock) icke (inte) o. d. Kom i morgon! Varom icke, så låt mig veta det i kväll! (Han) frågadhe, om thet så war eller icke. 2Mack. 3: 9 (Bib. 1541). 100,000 daler, om icke mehr. OxBr. 10: 268 (1622). En knähund frys, en jachthund icke. Linné Diet. 1: 139 (c. 1750). Kär eller intet; det kommer på ett ut. Kexél 1: 52 (1776). Vad var det väl .., som kom emot honom i dimman, om inte gåskarlen? Lagerlöf Holg. 1: 132 (1906).
β) i vissa stående uttr. i vilka ett verb av allmän bet., ss. ”vara” l. ”förhålla sig” o. d., är utelämnat. Inte mig emot! Inte (icke) nog därmed, utan (osv.). Inte annat jag kan se, förstå, påminna mig. Icke (inte) för att l. så att (i vitter stil äv. bl. att), icke (inte) som (om) l. så som (om), inledningsformler använda för att uttrycka ett energiskt förnekande av innehållet i en sats. Näy, j käre Corrinther, ecke så, j äre wäll Syndere, thet är sant, .. dog lichwell (osv.). Ludvigsson Norman 37 (c. 1550). Det var styggt sagt af henne — d. v. s. inte för att jag bryr mig om det. Edgren Lyck. 114 (1887). ”Nånå”, fortsatte hon, ”inte för det! ..” Högberg Vred. 3: 133 (1906). Icke som om händelsernas ström skulle ryckt honom med sig. Söderhjelm ItRenäss. 103 (1907). Inte att jag klagar öfver mitt! (säger Ahasverus till Phanuel). Hallström LegDr. 81 (1908). Politiska frågor i allmänhet — läroverksreformen icke att förglömma. LfF 1911, s. 270.
γ) ss. svar l. ingående i svar på ett påstående l. en fråga.
α') i de frågande uttr. varför (förr äv. vi) inte (icke)? inte (icke) det? o. d. Dido. Så menar Tu iag min trägna längtan kan änteligen winna? Anna. Hwarför inte? AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 115. (Sv.) Hvi icke? (eng.) Why not? Serenius (1741). Ni är inte alls lik min föreställning om er. — Inte det? PT 1910, nr 164 A, s. 3.
β') dels (i sht vard.) ensamt l. förstärkt med alldeles l. visst o. d. (jfr a) ss. energiskt nekande l. avvisande svar: ”ingalunda”, ”nej då” o. d.; dels med tillägg som innebär en reservation l. modifikation o. d. Är hon här? Inte det l. vad jag kan se. Neij intit dhet iagh weet. BtÅboH I. 9: 72 (1637). Är ögat utslagit? — Åh inte? Bellman (SVS) 1: 85 (1769, 1790). Det är kallt i qväll, sade Olle ... — Kallt? Inte! Strindberg RödaR 301 (1879). Menar ni, att ni tror, att hon skall dö i natt? — Åhnej, inte det inte, men —. PT 1902, nr 152, s. 2; jfr c. Skall man sälja huset här? .. Nej, inte hvad jag hört? Strindberg Kamm. 1: 7 (1907). Nålar är väl det farligaste? — Nej, föralldel, visst inte. SDS 1914, nr 46, s. 7.
e) negerande ett enskilt ord l. uttr. i satsen, vanl. med ställning omedelbart framför detta; stundom svårt att skilja från d. Inte en (enda) droppe rägn hade fallit. Inte utan skäl misstänker jag att (osv.). Icke utan beröm godkänd (i undervisningsanstalter ofta använd betygsgrad för kunskaper). Inte förrän nu har han insett sitt misstag. Våningen bestod av icke mindre än 20 rum. Han skrämde oss inte så litet. Jag har sagt det inte en, utan flera gånger. Man kan icke nog förundra sig över (att). Inte illa hopkommen. Inte oäven. Han .. oss allom ont oc inthe got loffuad haffwer. G1R 1: 30 (1521). Icke longt ther i frå. OPetri Kr. 12 (c. 1540). Icke en hafwer dierfdz swara (på rikskanslerns tal). RARP 3: 212 (1642). Aff skadan blijr man wijs, men intet rijk. Grubb 719 (1665). Det är äfven sant, at den bästa odling icke altid segrar på en vild naturs motstånd. Kellgren 3: 200 (1792). (Han) efterlemnade en icke obetydlig förmögenhet. SöndN 1866, nr 47, s. 4. Det hade knäfveln och inte jag råd och elda. Zilliacus Hågk. 96 (1899). De icke sällsynta tillfällen, då (osv.). Segerstedt Händ. 124 (1926). — särsk.
α) i numera obr. uttr. Huilket och m[edh] Tänckeboken icke twiffuelachtelig[en] (dvs. otvivelaktigt) bewijses. SthmTb. 16/3 1577. Icke långt till måste jag inkomma med ett par trolofningsskillnadsmål. VDAkt. Brev 8/12 1841.
β) (i sht i skriftspr., särsk. i fackspr.) i nära förening med ett adjektiviskt l. substantiviskt ord, betecknande en kontradiktorisk motsättning till detta; ofta mer l. mindre närmande sig karaktären av en ssg. Icke vapenför (beväringsman). Haffue vij anhollet hooss arendatorer och icke borgare. OxBr. 3: 98 (1626). Paar och inte Paar. Runius Dud. 1: 27 (c. 1709). Det icke förvärfda är mera (än det förvärvda). Runeberg 1: 133 (1832). Han .. tvangs använda icke svenska verktyg. Oscar II 3: 315 (1868, 1889). Dessa frågor om den fysiska realitetens egentliga väsende och dess identitet eller icke identitet med den psykiska. Rein Psyk. II. 1: 53 (1891). I Sverige utbytas dessa benämningar (dvs. ”kombattanter” o. ”non-kombattanter”) mot stridande och icke stridande. 2NF 14: 619 (1910).
f) i vissa arter av frågesatser.
α) i modesta frågor samt i frågor i vilka framträder ett livligt intresse l. en stark känsla hos den frågande; ofta med bibegrepp av förvåning l. harm l. deltagande l. sorg o. d., icke sällan närmande sig bet. av en uppmanings- l. utropssats; äv. med negationen emfatiskt inledande satsen (jfr b). Skäms du inte, Du som intet kan finna deij i denna ringa saken? Boding Mick. 11 (1741). Förstår du inte, att det är ju alldeles förträffligt att du ingenting begriper? Jolin Kom. 12 (1845). Är herdinnan min / Icke glad i sinn'? Snoilsky 1: 265 (1870, 1874). Skämtar du? Inte nekar han väl? VLitt. 1: 331 (1902). Jag stör väl inte? PT 1906, nr 167 A, s. 3. ”Det är väl inte något farligt heller?” sade studenten. Lagerlöf Holg. 2: 192 (1907). Inte låter du de tokerierna skrämma dig? Hallström Sagodr. 51 (1910).
β) i frågor rörande vilkas innehåll den frågande redan har en mening l. förmodan o. på vilken han väntar ett jakande svar; ofta i frågor av denna art gm vilka man icke eg. önskar veta den tillfrågades mening utan bl. vädjar till hans instämmande l. på vilka man icke väntar ngt svar (”retoriska frågor”), ofta liktydiga med mer l. mindre emfatiska påstående- l. utropssatser. Har du inte varit här förut en gång? Är det inte så? Nu gjorde det bestämt ondt. Gjorde det inte (det)? Är ey then ynka wärd, ha'er ikki then stoor Kuaal / Som thet (dvs. komplimanger) ey hafwer lärd. Lucidor (SVS) 125 (1669; ironiskt). Består intet vår mästa lycka i inbildningen? HTSkån. 1: 286 (i handl. fr. 1768). Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet! Hvad? Bellman (SVS) 1: 234 (1790). Har hon inte varit ute och strukit halfva natten. Edgren Lifv. 1: 246 (1883). Är det inte det jag alltid har sagt! Nyblom Österut 109 (1908). — särsk. (i sht vard.) i de vanl. bl. vädjande, ofta till innebörden försvagade elliptiska uttr. inte (icke) sant? l. (numera föga br.) icke (inte) så? Jag skall ännu göra för dig en målning. Jag får ju, icke så? åjo. Almqvist Col. 5 (1835). Hör på, herr Wendel, ni har väl gått på gymnasium, inte sant? PT 1897, nr 69, s. 2.
γ) i indirekt frågesats styrd av verb med bet.: vara tveksam, tveka, fråga, taga reda på o. d., för att beteckna det positiva svaret på frågan som det sannolika l. önskade o. d. Under ett par veckor vägde det verkligen inom engelska regeringen, om den icke borde uppträda till Danmarks hjälp. De Geer Minn. 1: 272 (1892). Jag vill nu se efter om Mårten gåskarl inte är vaken. Lagerlöf Holg. 2: 330 (1907).
g) i mer l. mindre pleonastisk anv.
α) i närmare l. fjärmare förb. med ett annat till form l. innebörd negerande uttr.
α') i förb. med negerande pron. l. adv.; numera bl. (starkt vard., i ovårdat spr.) i uttr. omöjligt inte l. långt ifrån inte o. d. (Vi, Nebukadnesar,) wiliom och icke återuende ingalund, / Före än (osv.). Holof. 3 (c. 1580). Då (dvs. i ”dryckesmål”) will ingen lijda aff den andra icke den ringaste Schimpff. Fernander Theatr. 325 (1695). Der iag dåck intet aldrig ährnat mig gifva fången. HFinlÖ 1: 412 (1730). Gården .. (var) i mitt tycke långt ifrån icke tjenlig till bostad för en för skönheter känslig flicka. Cederborgh OT 4: 86 (1818). Jag hinner omöjligt inte. Strindberg RödaR 86 (1879).
β') i förb. med varken — eller; numera bl. i sådana fall där negationen går före varken. (Ofullständiga papper) der hwarcken arfuingar eller dee gode män, som af rätten der öfuer förordnede wore, sigh icke effter rätta kunde. BtÅboH I. 4: 157 (1632). Efter hela soknen .. intet sade huarken skam eller tak. Murenius AV 403 (1658). Livijn 2: 196 (1817). Icke förstodo sig hvarken greker eller romare på detta slags medicin (dvs. homöopati). EHTegnér i Ydun 1870, s. 73. Ja, nu går inte Töreby varken till herr Henrik eller herr August. Lagerlöf Troll 2: 25 (1921).
γ') (†) efter de negerande konj. utan att, utan om o. med mindre. BtFinlH 4: 70 (1562). (Det beviljade) will inthz förslå till assistence med mindre dhe icke tilläggia ännu half Dl. Söfmyntt. RARP 3: 208 (1642). Det är .. bäst att bruka ett slagz Frö på hwar Säng, uthan om man icke såår sådant som snart optages, som Salat och Löök, eller Reddisor. Rålamb 14: 4 (1690). Ingen dag går förbi, utan att han icke admirerar Herr Archiatern. JJBjörnståhl (1769) hos Linné Bref I. 3: 231.
δ') (†) i uttr. icke l. föga så snart l. knappt o. d. .., att l. som icke .., knappt, .. förrän. Så snart war han (dvs. drängen) icke sin koos, att jag icke sielf sadlade min häst. Dahlberg Dagb. 79 (c. 1660; uppl. 1912). Ja knafft kan den närmaste Gran-Hustrun hinna uti Kammaren, at icke Qwinnan i medler Tid är förlöster. Hoorn Jordg. 1: 162 (1697). KKD 8: 127 (1734).
ε') (numera föga br.) i uttr. icke så mycket (o. d.) .. som icke mera (o. d.), icke så mycket (osv.) .. som fastmera (osv.). Lagerström Bunyan 1: 40 (1727). Fiskarhustrurna bortgingo, icke så mycket i förtreten, som icke mer för att få tillfälle att beskärma sig. Zeipel Set. 1: 11 (1847). Rein Psyk. II. 1: 219 (1891).
ζ') (†) efter verb med bet.: neka l. bestrida o. d. i jakande form (jfr η'). Ther seie wij kort ney till att wi icke haffue vti någen alwarlig rådslagh gillat någen artickell vti hans förräderij. Svart G1 151 (1561). Denne Peer Benchtson nekade hårdeligen, att han icke war barnefaderen. ÄARäfst 34 (1596). Jertrud nekar sig intet så sagt. Cavallin Herdam. 5: 352 (i handl. fr. 1687). Nyrén Charakt. 60 (c. 1765).
η') (numera mindre br. i strängt vårdat spr.) i bisats efter huvudsats innehållande ett verb l. uttr. med bet.: tvivla, neka, bestrida o. d. i nekande l. frågande form samt efter vissa andra negerade uttr., ss. icke vara långt ifrån, fattas l. felas föga (i), icke vara utan, icke l. sällan slå fel o. d. Ther fattas icke mykit vthi, at tu icke slemare ting giordt haffuer än the. Hes. 16: 47 (Bib. 1541). Du kandt intet neka der till at tu icke kom till migh först. BtÅboH I. 7: 22 (1635). Mycket litet felades att han icke .. rest bergsklinten utföre. KKD 5: 323 (1712). Jag vet ej alt, hvad man icke giör. Bergeström IndBref 56 (1770). Det slår sällan felt, att han ju icke ställer sig och gäspar i porten. CFDahlgren 4: 197 (1831). Det är inte utan, att icke albatrossens blick mörknar, då han får se fregattfågeln. Hedin Pol 2: 448 (1911). Det lider intet tvivel att icke kantatformen föresvävat skalden vid .. (poemets) komposition. Mjöberg Stilstud. 211 (1911). Det finnes intet tvivel om att icke Geijer var även den största kritiska begåvningen inom sin samtid. SvD(A) 1931, nr 193, s. 7.
ϑ') (numera föga br.) i bisatser l. inf.-uttr. o. d., styrda av verb med bet.: hindra l. förbjuda (ngn ngt), uraktlåta l. avhålla sig från (ngt) o. d., resp. sbst. med bet.: hinder, förbud, avhållsamhet o. d. Them bleff .. listelige betagit att icke scriffue Kong. Götstaff till her om. Svart G1 82 (1561). Uthi straasordningen förbiudes, att icke alle skole handla med salt. RP 8: 189 (1640). Förebyggia, thet icke någon Eldzwåda .. lätteligh må vpkomma. SthmStadsord. 1: 152 (1661). Hur kunde hon .. hindra, att icke några små purpurstrimmor framskymtade öfver hennes kinder. Almqvist Parj. 61 (1817). Under det strängaste förbud / att inte yppa det minsta ljud. Andersson MickelR 103 (1900). (†) Jag .. lät sällan något tillfälle gå mig förbi att icke bevista brödmönstringar och andra upprop. Wingård Minn. 1: 26 (1846).
ι') i andra, numera obr. konstr. Badh han blåsa vp huadh wädher ther wille, förvtan icke thz som wille bära til Sueriges. Svart G1 135 (1561). De fattige äro ey så offta siuke i brist af föda, som icke de Rike blifva det offtare, derigenom at de taga förmycket til sig. Ehrenadler Tel. 702 (1723). I denna rådpersonal af byens fäder fanns på den tiden ytterst sällan någon, som kunde skrifva icke ens sitt namn. Lovén Folkl. 27 (1847).
β) i självständigare anv.
α') i påståendesats för att starkt framhäva innehållet i satsen, särskilt i bedyranden o. d.; ofta med bibegrepp av ngn känslostämning, ss. förvåning, glädje l. förargelse o. d., o. därigm mer l. mindre närmande sig till ett emfatiskt utrop (jfr β'). Ty fanen ta mig är icke iag nu .. i samma emotion, som (osv.). Ekeblad Bref 1: 329 (1654; rättat efter hskr.). Nå, så är icke det du, Puderstedt! — Såg jag nånsin maken? Kexél 1: 168 (1789). Uppriktigt sagdt, skrämde du mig icke rätt tappert med ditt telegram. Wieselgren ÖBord 198 (1882). Sannerligen tror jag inte jag glömt salta! Sjödin StHjärt. 5 (1911). Bestämt var det inte någonting, som var på tok! Lagerlöf Kejs. 243 (1914).
β') (i sht i skriftspr.) i emfatiska utropssatser, till formen överensstämmande med frågesatser med inledande frågeord (o. tidigare formellt uppfattade ss. frågesatser; jfr f β'). Hur vackert är här inte! Hur vis är icke försynen! När ens Konung kommer; hwad för frögd och glädie är ther icke tå på ferde? Swedberg SabbRo 27 (1700, 1710). Hur lycklig gör du icke mig / hvar gång som jag får se på dig. Tegnér (WB) 7: 26 (1833). Hvad måtte den trakten inte ha varit, innan skogarna sköflades! FWulff i Finn 1903, s. 43.
γ') [jfr motsv. anv. av negation i ä. t. o. i fr.] (†) i bisats l. inf.-uttryck efter verb med bet.: frukta, befara, vara att frukta o. d. samt motsv. sbst. G1R 28: 227 (1558). Tå är thet tilbefruchtandes at menniskian icke faller vthi watusiwkon. BOlavi 145 b (1578). Icke desto mindre var fara vid, at den gemene hopen icke gjorde honom skada. Gedner Linné En fråga 6 (1753). Ingen vågade åtaga sig det arma barnet, af fruktan att icke derigenom ådraga sig den .. hämdgiriga furstens onåd. JournLTh. 1812, nr 113, s. 3.
h) (tillf.) substantiverat. Jag har gift mig med henne, men icke sökt säng med henne, samt svurit på att göra detta icke evigt. Hagberg Shaksp. 10: 63 (1850).
Ssgr (till e β; i sht i fackspr.): Anm. 1:o. Ssgrna med icke o. inte skrivas i allm. med bindestreck mellan de båda ssgslederna. 2:o. Av ssgr med icke-, vilka kunna bildas i mycket stort antal, men ofta ha en tillfällig karaktär, anföres här nedan bl. ett starkt begränsat urval.
A: ICKE-BEFINTLIGHET. Allmänna sätt för utslocknande (av en ätt) .. bestå dels uti fysisk död, dels uti social, den senare af olika slag såsom icke-befintlighet eller utflyttning. Fahlbeck Ad. 1: 142 (1898). —
-BESTÄMDHET. filos. Andlighet, immaterialitet, icke-bestämdhet af rummet. Boström Propæd. 31 (c. 1865). —
-EXISTENS. filos. Leopold († 1829) enl. Grubbe FilosOrdl. Icke-existens, (dvs.) frånvaron af verklighet eller realitet. Därs. (c. 1845). Boström 2: 486 (1859). —
-FÖRNUFT. [jfr FÖRNUFT 3 b] filos. sinnlighet. Men menniskan är ande och icke-ande, förnuft och icke-förnuft. Boström 3: 41 (1833). —
-JAG, n. [efter t. nicht-ich (Fichte)] filos. benämning på allt som ett medvetande uppfattar ss. från sig åtskilt l. ss. sitt objekt. Det rena Jag kan blott negativt föreställas, såsom motsattsen af Icke-jag. LittT 1796, s. 131. Att det sinliga icke hör till människans egentliga personlighet, utan till hennes icke-jag. Nyblæus Forskn. IV. 2: 72 (1897). —
-LEDARE, r. l. m. [jfr eng. nonconductor] fys. ämne (l. föremål) som icke leder elektriciteten. Moll Fys. 3: 23 (1899). —
-LIV. frånvaro av liv; äv. (i vitter stil, mindre br.): liv som ter sig som motsatsen till värkligt liv, ovärkligt l. torftigt l. ovärdigt liv. Som Arvids hustru .. hvilket ickelif hade jag ej fört? Bremer FamH 2: 260 (1831). Boström 2: 155 (1840). Oterdahl En 73 (1927). —
-MILITÄR.
I. adj.: civil. Det (är) endast tyskarne, som i större utsträckning ingått i det svenska frälseståndet som ämbetsmän eller i andra ickemilitära lifsställningar. Fahlbeck Ad. 1: 485 (1898).
II. sbst.: civil person. Icke-militärer se disciplinfrågan annorlunda än militärer. —
-OFFICIELL. inofficiell. Vid de allierades konferenser .. läto Förenta staterna sig ”ickeofficiellt” företrädas genom s. k. ”observatörer”. 2NF 37: 791 (1925). —
-RÖKARE. [jfr t. nichtraucher] I varje vagnsklass (å järnvägståg) skall ett lämpligt antal avdelningar förbehållas för icke-rökare. SFS 1914, s. 76.
-SINNLIG. (föga br.) filos. som icke är given genom den sinnliga åskådningen; osinnlig. Den intellektuella åskådningen var (hos Fichte) egenteligen blott en icke-sinnlig. BHöijer († 1812) enl. Grubbe FilosOrdl. —
-SOCKER. [efter t. nichtzucker] tekn. om den torrsubstans i sockerhaltiga safter l. produkter vilken icke utgöres av socker. Grönberger Hvitbet. 34 (1872). BonnierKL 10: 1135 (1927). —
-STRAFFBAR. i sht jur. Icke-straffbara men dock rättsstridiga ingrepp. Kallenberg CivPr. 1: 474 (1918). —
-STUDENT. person som icke avlagt studentexamen l. icke tillhör universitet l. högskola. Filister .. (kallas) i ty(skt) studentspråk alla icke-studenter. 3NF 7: 340 (1927). —
-TERRITORIELL. om kyrklig församling som är grundad på annat förhållande än det att dess medlemmar tillhöra ett visst territoriellt område. Hufvudstadens icke-territoriela församlingar. SFS 1863, nr 58, s. 18. —
-TILLVARO~020. [jfr t. nichtdasein] i sht filos. förhållandet att ngt l. ngn icke finnes till, ”icke-existens”. SvTyHlex. (1851). De premisser, på grund af hvilka man från lidandets tillvaro sluter till en personlig Guds icke-tillvaro. Wikner Lifsfr. 2: 286 (1885). —
-VARA, n. [efter t. nichtsein, n.] filos. förhållandet att icke vara till l. existera, frånvaro av existens; äv. konkretare, om det icke existerande (tänkt ss. motsats till det existerande); i den senare anv. ofta i sg. best. Icke-varat är icke; det kan hvarken tänkas eller uttalas. Boström 2: 14 (1838). Ett föremåls Icke-vara är alltid dess enklaste relation till ett annat, såsom sådant. Wikner Tidsex. 10 (1888). (Den enskilda själen är enl. Spinoza) en blandning av idé och ickevara. Larsson Spinoza 468 (1931). —
-VARA, v. filos. icke finnas till l. existera; vanl. i p. pr., äv. substantiverat i sg. n. Atterbom PhilH 531 (1835). Varat .. kan hvarken helt eller delvis uppkomma af det varande eller icke-varande. Boström 2: 14 (1838). Larsson Spinoza 308 (1931). —
-LIVIG, adj. [avledn. av -LIV] (enst., †) som icke utgör l. innebär ngt värkligt liv. CJLAlmqvist (1817) i 2Saml. 36: 114.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content