publicerad: 1933
IHÅLIG i3~hå2lig, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(ihol- 1629—1830. ihål- 1691 osv. -ig(h) 1629 osv. -og 1635 (: ihologt, n.). -ug 1681—1760 (: iholugan))
1) (numera knappast br.; jfr dock slutet) urholkad, urgröpt; skålformig, inbuktad, konkav; jfr HÅLIG 1. (Bärget Ida) omhwelfwer en iholig plan der Gudarna bodde. Rudbeck Atl. 1: 798 (1679). Concave (Ihålig) sphærisk spegel. Duræus Naturk. 111 (1759). Grann var hon (dvs. skogssnuvan) i ansigtet, men baktill var hon så ihålig som ett baktråg. Wigström Folkd. 1: 129 (1880). — särsk. (i sht i vitter stil, fullt br.) om en människas ögon (förr äv. bröst): insjunken; förr äv. om hela ansiktet: avtärd, utmärglad; äv. i överförd anv. om en persons blick. Ehrenadler Tel. 92 (1723). Låt den uslingen .. göma sit ihåliga ansigte i en osnygg Vinds-kammare. Posten 1769, s. 765. Ögonen (på den gamla kvinnan) voro icke så ihåliga, som man på en furie kunde vänta. Almqvist TreFr. 1: 56 (1842). Östergren (1928).
2) som inuti har hålighet l. tomrum; ofta motsatt: massiv. En ihålig nöt, trädstam. Een tand, som .. innan til (är) swart och iholigh. Schroderus Hoflefw. 88 (1629). Bleckknappar äro af två slag: massiva och ihåliga. Eneberg Karmarsch 2: 731 (1862). Nilsson PrimKult. 123 (1923). — särsk.
b) (†) om bärg: försedd med håligheter; jfr HÅL, adj.1 2 b. Een lijten Kula vthi itt ihologt Bergh. Schroderus Os. 2: 44 (1635). Kalm VgBah. 208 (1746). Ekblad 50 (1764).
c) i bildl. anv.; särsk. dels om företag o. d.: som har en svag l. dålig grund (men som det oaktat framträder anspråksfullt); dels om yttrande, framställningssätt, maner, moderiktning o. d. l. om kunskaper, vetande, förmåga, egenskaper o. d.: tom, innehållslös, intetsägande, svag; icke solid l. gedigen. Tegnér (WB) 2: 191 (1815). En tom theori, en ihålig fras. Forssell Hist. 1: 8 (1869). Det behövdes icke långa utläggningar för att påvisa hur ihåligt konstitutionsutskottets utlåtande var. SvD(A) 1930, nr 112, s. 4.
3) (†) i överförd l. oeg. anv., om skog: djup o. mörk; jfr HÅL, adj.1 3. Den dystra, ihåliga skogen. Mellin Nov. 3: 198 (1837, 1867).
4) (†) full med hål (se HÅL, sbst. 1); särsk. om jord: alltför porös l. lucker. Juslenius 107 (1745). Den myckna körningen, både under potäternas vextperiod, och vid deras upptagning, gör jorden alltför lös, eller hvad man kallar ihålig. QLm. I. 1: 38 (1833). Lundequist Landtbr. 241 (1840).
5) (†) som har hål tvärsigenom, försedd med hål (se HÅL, sbst. 4); särsk i fråga om pänningpung o. d.: söndrig, trasig (så att innehållet rinner ut); jfr HÅLIG 5. Herren förläne trogne upbördsmän, .. på det Riksens Ständer ey motte se sig samla penningar i en iholig pung. 2RARP 6: 547 (1731). Ach, sådan bitter torst! Min ålderdom är tung: / Ihålig är min hals, ihålig är min pung. Bellman (BellmS) 4: 88 (1769). Dähnert (1784).
6) i överförd anv. av 2, om ton, ljud, klang, röst o. d.: som ger intryck av att komma från en hålighet l. ett tomrum; klanglös, dov. Kellgren 3: 274 (c. 1780). Klockans hemska, ihåliga slag. Knorring Cous. 2: 11 (1834). Vindens ihåliga tjut. Melin JesuL 2: 76 (1843). Den ihåliga tonen (vid slag med hammare på milan) gifver då tillkänna, hvarest tomrum finnas. Rejmers Koln. 13 (1868). Strup- eller gomtonerna kännetecknas genom sin ihåliga, dofva och tjocka klang. Svensson Sångmet. 21 (1889). Hostan ljöd ihålig. Rydberg Vap. 187 (1891). Janson Ön 201 (1908).
Avledn.: IHÅLIGHET, r. l. f. äv. konkret; särsk.
1) (†) till 1: urholkning, konkavitet; jfr HÅLIGHET 1. Verelius 164 (1681). (Två krokiga linjer som) vända deras ihåligheter til samma sida. Möller (1755; under baiser). Bugtigheten (Convexitéten), eller iholigheten (Concavitéten). VetAH 1814, s. 1. Ögonens ihålighet. Meurman (1846).
2) (föga br.) till 2; särsk. konkret: hålighet (se d. o. 3). I buukens ihåligheet. HdlCollMed. 29/3 1697. SvH 1: 157 (1903).
3) till 2 c. Tegnér (WB) 2: 186 (1815). (Leopold) var den förste som öfvergaf den Nya Liberalismen, hvars ihålighet han insåg. Beskow (1854) i 3SAH XXXVIII. 2: 230. DN(A) 1930, nr 76, s. 8.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content