publicerad: 1933
Ordformer
(ill 1621 osv. nom. sg. m. iller 1737—1769; illr 1668)
(numera bl. starkt bygdemålsfärgat)
1) ond (i moralisk mening), ondskefull, elak, illasinnad; äv. i överförd anv. om handling, beteende, sinnelag o. d.; äv. substantiverat i n. sg.: ondt. Iagh skall åtskilia (dvs. skilja mellan) .. goott och ilt. CreatMundi 17 (c. 1570). Intet Diwr fins wärre til, / Än en argh Qwinna, snödh och ill. Fosz 306 (1621). Min willje (är) ond, mit sinne ilt. Arrhenius Ps. 63 (1691). (Kungens landvärnsman) Åke .. är iller och oredeliger. Björner HalfdBr. 17 (1737). Oden hin Ille han nu blifve nämd! Ling As. 601 (1833). Hvarken i ord ej heller i dåd med illt dig befatta. Johansson HomOd. 2: 304 (1844). Fader Anton flinade ett illt segerlöje. Högberg Vred. 2: 116 (1906). Dens. Utböl. 1: 4 (1912).
2) vred, vredgad, ond; arg(sint), ilsken; särsk. (förr) i uttr. tala illt på ngn, tala hårdt l. vredgat till ngn, bruka hårda l. vredgade ord mot ngn, banna ngn. Bannas iach .. eller talar ilt på honom. OPetri 1Post. 142 a (1528). (Daphne) war ill och awog, / Hon gat mig (dvs. Apollo) intet see. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Slutligen kom björnlunsen verkligen upp och ill var han .. över sin störda vintersömn. Högberg Utböl. 1: 27 (1912). — särsk. (†) i uttr. göra ngn illt, väcka ngns vrede l. misshag, förbittra ngn. At .. Ingen kunde saak medh Jesum finna, / Thet giorde them (dvs. Jesus' domare) ildt. OPetri JesuPina C 3 b (c. 1550). DrSimon 12 (1627).
3) ond, svår, skadlig, olycklig, olycksbringande; äv. substantiverat i n. sg.: ondt, skada, olycka; stundom närmande sig bet. av förstärkningsord (jfr 4): stark, svår, gruvlig o. d. The göra ock alt ildt, / Them som haffua alt gott förskyldt. OPetri JesuPina K 2 a (c. 1550). Ilt är hualpen ath lecke medh biörn vngar. SvOrds. B 3 a (1604). Huus och Trää (blevo) aff itt brått och ilt Stormwäder kullslagne. Schroderus Os. 2: 698 (1635). Du (dvs. främlingen) varslar mäkta illt, men varslar du lika sant? Högberg Vred. 2: 247 (1906). Bengts Vargt. 7 (1915).
4) ss. adv., med förstärkande bet.: starkt, intensivt, ”ilsket”; i fråga om ljud o. d.: högljudt, gällt; jfr ILLA I 5 b. Skrika illt. Tholander Ordl. (c. 1875). Törnqvist'en .. hade .. funnit karln både fräcknig och illt rödhårig. Högberg Utböl. 1: 128 (1912).
Avledn. (till 1): ILLHET, r. l. f. [fsv. ilhet] (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) ondska, elakhet. Serenius (1734; under maleficence). — särsk. konkretare: ondt väsen, ”illtyg”. Högberg Vred. 1: 144 (1906).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content