IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274):
-BÄRA, -ning. [fsv. inbära]
1) bärande forsla in (ngn l. ngt), komma in med (ngt som man bär), bära in. Ebr. 13: 11 (NT 1526). Kl. 10 om affton, pressis, blef Hans Kongl. Maij:tt af sine drabanter .. utj båthen inburen. KKD 3: 215 (1711). (Kammartjänaren) inbar de begärda förfriskningarne. Rydberg Frib. 390 (1857). Sågning, huggning och inbärning af tjänstemännens .. ved. RiksdRevStatsv. 1909, s. 13.
2) [jfr lat. importare, t. eintragen i motsv. anv.] (†) tillföra; inbringa. Huru stort gagn och fördehl hwar och en (innehavare av manufakturprivilegier) Publico har kunnat eller än kan skaffa och inbära. Stiernman Com. 3: 893 (1671). Lind (1749).
3) (†) betyda, innebära; vanl. i förb. hava inbära (ngt). Godamen som wetha huadt een slotzloffwe haffuer inbæra. G1R 2: 78 (1525). 2Saml. 9: 162 (1569). Såsom nu krijg är ett werck som mycket haar inbära. Isogæus Segersk. 363 (c. 1700).
