INDISPENSABEL in1dispaŋsa4bel l. 01—, äv. -pän- l. -pen- (inndisspännsáb'l Dalin), adj. -bla.
Etymologi
[jfr t. indispensabel, eng. o. fr. indispensable; av mlat. indispensabilis, av in- (se IN-, pref.2) o. dispensabilis (se DISPENSABEL)]
i sht jur. som icke kan bliva föremål för dispens, varvid dispens icke kan ifrågakomma; oeftergivlig; ovillkorlig. Biberg 1: 151 (c. 1820). Fordran af kunskap i Engelska Språket, såsom indispensabel för afgång till Akademien, .. anser jag .. olämplig. BerRevElLärov. 1832, Bil. Q, s. VIII. Ett indispensabelt förbud att med hvarandra ingå äkta förening. 1NJA 1874, s. 465. Björling CivR 231 (1908).
