INFINITESIMAL in1finites1ima4l l. -te1si-, adj.
Etymologi
[jfr t. o. eng. infinitesimal, sbst. o. adj., fr. infinitésimal, adj., till nylat. infinitesimus, eg. ett ordningstal bildat till infinitus, oändlig (se INFINIT) efter mönstret av t. ex. lat. centesimus, den hundrade, till centum, hundra; då ordningstalen även användas i bråktal (ss. pars centesima, dvs. 1 gm hundra (1/100), en hundradedel), kunde uttr. pars infinitesima användas för att beteckna ”1 gm oändligheten” (1/∞), dvs., praktiskt taget, en oändligt liten del; i detta uttr. utvecklade sig hos infinitesimus bet.: oändligt liten, så att man också kunde tala om quantitates infinitesimæ, oändligt små storheter]
mat. oändligt liten; nästan bl. i ssgr, dels i överförd anv.: som sysslar med l. har till föremål oändligt små storheter, dels i utvidgad anv.: som sysslar med osv. oändliga (oändligt små o. oändligt stora) storheter. Nyström o. Olson Funktionsl. 201 (1928).
Ssgr (mat.): INFINITESIMAL-KALKYL. [jfr eng. infinitesimal calculus, fr. calcul infinitésimal; namnet givet med anledning därav att Leibniz, en av upptäckarna av ifrågavarande räknesätt, grundade dem på användandet av oändligt små storheter, nylat. quantitates infinitesimæ] infinitesimalräkning. Björling Anal. 104 (1866). 3NF 5: 900 (1926). —
