INFINIT in1fini4t, adj.; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr t. infinit, eng. infinite, fr. infini; av lat. infinitus, av in- (se IN-, pref.2) o. finitus (se FINIT)]
(knappast br.; se dock a o. b) icke bestämd; obegränsad; oändlig. Andersson (1845, 1857). — särsk.
a) (fullt br.) mat. oändlig; särsk. i uttr. infinita serier, infinita geometriska progressioner o. d., serier med ett oändligt antal termer, oändliga serier. Delander Alg. 2: 59 (1836). Björling Anal. 225, 244 (1867).
b) (fullt br.) språkv. om verbform (verb), eg.: som icke (ss. de finita verbformerna) anger (numerus o.) person; om infinitiv, particip o. supinum. Vinterbl. 1853, s. 74. Brate SvSpr. 121 (1898).
