IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274):
IN-JAGA, -ning. [jfr t. einjagen]
1) med avs. på levande varelse: driva in, jaga in (ngnstädes); äv. utan lokal bestämning med platsen dit ngn l. ngt jagas framgående ur sammanhanget l. situationen. Messenius Swanhuita 35 (1613). Att hvalarne injaga sillen (inåt land) är en orimlig fabel. HSillfBohusl. 167 (1843). Blå styrka ansågs (vid eskaderövningarna) injagad i Göteborgs skärgård. SD 1899, nr 445, s. 2.
3) ingiva (skräck, äv. förskräckelse, räddhåga, fruktan o. d., ngn gg farhåga, avsky, vördnad, förr äv. ånger, skam, blygsel, motvilja); särsk. i uttr. injaga skräck o. d. hos ngn (ngn gg i ngns hjärta o. d.), förr äv. injaga ngn skräck o. d. RARP 1: 152 (1631). (Jag) skal .. injaga denna skiälmen ånger och fruchtan. Österling Ter. 1: 393 (1699). Han .. ville injaga hos oss en afsky för alla hemliga listgrep. Bælter JesuH 6: 303 (1760). Något af den obetingade vördnad, Bäckahästen .. injagade i pågens hjärta. Österling Bäckah. 7 (1909). En blick som injagade en obestämd skräck. Hallström Händ. 285 (1927).
4) jäg. inöva (djur) till jakt; numera i sht i inskränktare anv. med avs. på drevhund (stövare, tax o. d.). Dalin Hist. 1: 270 (1747). Man talar .. om att dressera hönshundar och att injaga stöfvare. 2NF 35: 388 (1923).
