INKORRIGIBEL in1koriʃi4bel l. iŋ1-, l. 01—, adj. -ble, -bla. adv. -T.
Ordformer
(förr vanl. skrivet -corr-)
Etymologi
[jfr t. inkorrigibel, eng. o. fr. incorrigible; av lat. incorrigibilis, av in- (se IN-, pref.2) o. ett icke uppvisat corrigibilis (se KORRIGIBEL)]
(numera knappast br.) som icke kan rättas, oförbätterlig. Schmedeman Just. 448 (1665). Det är väl godt och väl att man erbjuder mig förlåtelse och utfärdar aflatsbref: men jag fruktar verkeligen att jag är incorrigibel. Tegnér (WB) 3: 448 (1821). LoW (1911).
