INKVISITORISK in1kvisitω4risk, äv. iŋ1-, äv. 01—, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr d. inkvisitorisk, t. inquisitorisch; till INKVISITOR]
1) jur. som innebär l. grundar sig på det förhållandet att domaren, oberoende av parternas åtgöranden, har att undersöka saken o. utreda dess sammanhang; motsatt: ackusatorisk; jfr INKVISITION 2. Inkvisitorisk (rättegångs)princip. Inkvisitorisk process. Inkvisitoriskt förfarande. Flintberg Lagf. 4: 503 (1801). Den yttersta orsaken nemligen hvarföre den inquisitoriska principen i en civil-process är mindre duglig, är den, att (osv.). Biberg 3: 454 (c. 1823). (Man) må .. karakterisera den moderna straffprocessen såsom öfvervägande inqvisitorisk men utrustad med ackusatoriska former, såsom garantier emot missbruk. NLagberBetRättegOmbildn. 1884, 3: 18. Kallenberg CivPr. 2: 50 (1927).
2) som erinrar om inkvisitorerna i den romersk-katolska kyrkan l. om deras metoder; noggrant l. strängt l. grymt l. närgånget undersökande l. rannsakande, strängt l. skarpt forskande. Inkvisitoriska frågor. En inkvisitorisk blick. LittT 1797, s. 29. För att erhålla tillförlitlig kännedom om stiftsprästerskapets sedliga tillstånd .., använde Paulinus .. ett förfaringssätt, som må kallas inkvisitoriskt. Lundström LPGothus 1—2: 323 (1893). Förlåt mig, Gunnar, jag vill inte vara inkvisitorisk. Kuylenstierna Ber. 220 (1898). Olämpliga, inkvisitoriskt lagda förhörsmetoder. SvD(A) 1931, nr 352, s. 16.
