SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INNERVERA in1ærve4ra l. in1er-, i Sveal. äv. -e3ra2-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr INNERVATION (se avledn.).
Etymologi
[jfr t. innervieren, eng. innerve, innervate, fr. innerver; av IN-, pref.1, o. NERV; jfr ENERVERA]
fysiol.
1) om nervcentrum: förse (kroppsorgan) med nerver. Underkäkens tänder innerveras av n(ervus) alveolaris inf. LbKir. 1: 470 (1920).
2) om nerv: förmedla retningsimpulser till (visst organ, ss. körtel l. muskel); i fråga om såväl utåtledande som inåtledande nerver. Förstämningen (äger) endast rum i den nerffläta som innerverar det krampagtigt affecterade organet. TLäk. 1834, s. 112. Det sympatiska nervsystemet innerverar den glatta muskulaturen i kroppen. 2NF 27: 1416 (1918).
Avledn.: INNERVATION, r. (l. f.). [jfr t., eng. o. fr. innervation] fysiol. vbalsbst. till INNERVERA.
1) till 1. LbKir. 1: 469 (1920). Belfrage (1927).
2) till 2. TLäk. 1834, s. 112. Att .. den förhöjda innervationen av den villkorliga muskelapparaten i vreden .. (antager) större dimensioner .. än i glädjen. Gadelius Själsl. 1: 80 (1921).
Ssgr (till INNERVATION 2; fysiol.): innervations-impuls. nervimpuls, retningsimpuls. 2NF 18: 1459 (1913).
-område. det område som innerveras från en viss nerv. 2NF 23: 1337 (1916).
Spoiler title