INSISTERA in1siste4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. insistieren, eng. insist, fr. insister; av lat. insistere, ställa sig på ngt, ivrigt bedriva, fullfölja, fortsätta, ansätta m. m., av in- (se IN-, pref.1) o. sistere, ställa, bildat till stare, stå (se STATUS, STÅ)]
envist l. ihärdigt yrka på l. vidhålla l. hävda (ngt), envisas med, urgera; med bestämning inledd av prep. på (l. motsv. adv.) l. i abs. anv., förr äv. i uttr. insistera ngt l. att (ngn gör ngt). Hwadh oss moverar att insistera desse tankar .. det hafwe wij (osv.). RARP V. 1: 298 (1654). Det är angelägit att veta om de Herrar som varit af olika tankar i saken insistera på sin mening. AdP 1789, s. 501. Geijer I. 8: 504 (1835; med att-sats). Nyström .. bad att få uppskof (att läsa sina verser); men Falk, .. som redan var för långt ute för att vända om, insisterade. Strindberg RödaR 53 (1879). ST(A) 1929, nr 154, s. 5.
