IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274):
IN-SUSA. (i sht vard.) komma in med stor fart l. hastighet (eg. så att det höres ett susande ljud därvid); nästan bl. i p. pr., i uttr. komma insusande. Om ej helt hastigt en svärm hagel komme insusande mellan riset. Lagerlöf Berl. 1: 142 (1891). SD(L) 1897, nr 36 B, s. 2. —
-SVALLA.
1) om vågor, vatten l. annan vätska: svallande komma in (ngnstädes), brusa in, svalla in. Den nya blodvågen, som insvallar från hjertat (i pulsådern). Sönnerberg Loder 249 (1799). Dalin 1: 761 (1852). Ahlman (1872).
2) (föga br.) geol. i p. pf.: gm vattnets vågrörelse förd (till ett ställe o. d.); insvämmad. Klapperstenar förekomma här och hvar (i ”blockhavet” vid Messilä) insvallade mellan blocken. Fennia XIII. 2: 9 (1896). —
-SVARVA, -ning. (i fackspr.)
1) gm svarvning åstadkomma (fördjupning, skåra o. d. i ett föremål); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om den gm svarvning åstadkomna fördjupningen osv. Grundell AnlArtill. 2: 42 (c. 1695). Rinman Jernförädl. 231 (1772). Ända tills på sista tiden har blyet fästats (vid projektilen) genom att å projektilen insvarfva hak eller falsar. TT 1871, s. 225. Bottnen (på kitteln) .. är rund med flera insvarfvade koncentriska cirklar. VittAMB 1874, s. 28. Att förse en lång cylinder med en insvarfning på midten. 2NF 28: 913 (1919). särsk. i oeg. l. bildl. anv. Ett litet klipputsprång strax SO om fallhufvudet, på hvilket utsprång en jättegryta är insvarfvad. TurÅ 1889, s. 12.
2) tillsvarva o. inpassa (ett rundt föremål ngnstädes, i sht i ett hål l. en fördjupning o. d.). Midt uti (kul-)Spegelns öfra ända insvarfvas en pinne, så lång att (osv.). Törngren Artill. 2: 32 (1795). Ericsson Ur. 223 (1897). —
-SVAVLA. [jfr d. indsvovle, t. einschwefeln] (i fackspr.) behandla (ett öl- l. vinfat o. d.) med svavel(syrlighet). SvTyHlex. (1851). Om en nyss tömd, icke beckad tunna ej skall angripas af syrebildning, måste den genast insvaflas och tilltäppas. AHB 26: 29 (1869). Ahlman (1872).
