INTEGRAL in1tegra4l, adj. o. sbst. r. (m. Meurman(1846), WoJ(1891); f. Sundén(1886)); ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. integral, adj. o. sbst., fr. intégral, adj., intégrale, sbst.; av nylat. integralis, adj., avledn. av integer (se INTEGRITET)]
I. adj.
1) (i fackspr., föga br.) hel, hel o. hållen; ss. adv.: helt o. hållet, i sin helhet. Weste(1807). Det skall vara ränte-innehafvarne obetaget, att .. genast fordra integral inbetalning af hela det till grund liggande capitalet. SvLittFT 1837, sp. 286. Reuterskiöld Grundlag. 819(1926; adv.).
2) ss. första ssgsled: som sammanhänger med l. har avseende på det hela, total-; jfr INTEGRAL-FOTOMETER.
II. [användt första gången 1690 av den schweiziske matematikern JacBernouilly] mat. sbst.: funktion som satisfierar en ekvation som jämte den obekanta funktionen även innehåller vissa av dess derivator samt den oberoende variabeln. Nu är det bekant, at logarithmen til en quantitet är integralen til samma quantitets differential dividerad med sjelfva quantiteten. VetAH 1748, s. 20.Fogelmarck Diff. 2: 47(1877). Jochnick DiffRäkn. 274(1879). SvUppslB(1932).
Ssgr (i allm. till II; mat.): (I 2) INTEGRAL-FOTOMETER. (i fackspr., föga br.) för bestämmande av en ljuskällas sfäriska ljusstyrka använd fotometer. 2NF 8: 1011(1907). BonnierKL 4: 429(1924). —
-KALKYL. benämning på den gren av matematiken som behandlar integralerna, integralräkning. Harfwefeldt ElMat. 3: 223(1824). 3NF 10: 659(1929). —
