INTERPELLERA in1terpäle4ra l. -pel-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr INTERPELLATION.
Etymologi
[jfr t. interpellieren, eng. interpel, fr. interpeller; av lat. interpellare, falla (ngn) i talet, avbryta (ngn) m. m. (jfr INTER- samt APPELLERA,RAPPELLERA)]
1) (†) falla (ngn) i talet, avbryta (ngn); störa, hindra (ngn). För dhe högvichtige Rijksens saker, dhermedh E. Excell. .. hafver varit öfverhopat medh, hafver jagh icke undherståedt migh E. Excell. medh detta ringa at interpellera. OxBr. 11: 292(1645). VDAkt. 1714, nr 265.Swedberg Schibb. 279(1716).
2) i sht polit. till regering l. enskilt statsråd framställa förfrågan angående avsikter l. åtgärder med avs. på statsangelägenhet o. d., framställa interpellation (se d. o. 2); äv. (i fråga om annan församling än riksdagsförsamling o. d.): (till ordföranden, ledamot av styrelsen o. d.) framställa förfrågan (om ngt); äv. (i sht skämts.) allmännare: framställa en fråga till (ngn), fråga (ngn om ngt). Interpellerad tvänne gånger af Herr Major Stedt, tror jag det vara min ovilkorliga skyldighet at yttra mig. AdP 1800, s. 1007. Interpellera regeringen. LärovKomBet. 1884—85, 2: Bil. B, s. 155. PedT 1897, s. 360. Fornmark interpellerade honom ögonblickligen som sakkunnig i det ämne, vilket ventilerades. Siwertz JoDr. 178(1928).
