SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INTERVALL in1terval4, r. l. m. (CFMennander (1770) i MoB 3: 99, osv.) l. n. (Miklin Marpurg § 19 (1782) osv.); best. -en, äv. -n, ss. n. -et; pl. -er, ss. n. äv. =. Anm. Ordet förekommer stundom i den lat. formen intervallum, pl. intervalla, t. ex. Swedberg Schibb. 280 (1716), Miklin Marpurg § 17 (1782: intervalla, pl.).
Ordformer
(inter- 1739 osv. intre- 1752)
Etymologi
[jfr t. intervall, eng. interval, fr. intervalle; av lat. intervallum, eg.: rum mellan palissader, mellanrum, avstånd, mellantid; av inter (se INTER-) o. vallum, palissad, förskansning (se VALL, förskansning o. d.)]
1) (i fackspr.) avstånd (mellan två föremål, punkter o. d.); mellanrum, öppning. Wrangel Tact. 24 (1752). En hvalfokindelning med korta intervaller. Hahr ArkitH 249 (1902). ArkMat. XIII. 25: 29 (1918).
2) mus. benämning på skillnaden i tonhöjd (svängningstal) mellan två toner vilka antingen klinga samtidigt l. följa omedelbart efter varandra. Londée Kellner 3 (1739). Envallsson (1802). Bergenson Mus. 82 (1903). — jfr KVART-, KVINT-INTERVALL m. fl.
3) uppehåll, avbrott; mellantid varunder ngt tills vidare avstannat l. upphört, ”mellanskov”, paus; särsk. med. mellantid mellan sjukdomsfall, feberfri tid mellan regelbundet återkommande feberanfall o. d. (De elaka käringarna) kunna värkeligen stundom ha sina goda intervaller. Dalin Vitt. 6: 340 (c. 1762). Det går ej an att lemna längre intervall mellan våra brefvexlingar. JLindblom (1807) i 2Saml. 9: 52. (Klimatfebern kommer) tillbaka med regelbundna intervall. SvD(L) 1903, nr 317, s. 7. Långsamt, med intervaller på två, tre minuter, lade han ut sina åsikter. Ahrenberg Männ. 1: 128 (1904). — jfr TIDS-INTERVALL.
Spoiler title
Spoiler content