INTERVJUARE in1tervjɯ4are, äv. 10302, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =; förr äv. INTERVJUER, m.||ig.; best. -n.
Ordformer
(-viewer 1883—1906. -vieware 1884—1896. -vjuare 1897 osv.)
Etymologi
[jfr d., t. o. eng. interviewer; avledn. av INTERVJUA]
person (tidningsman) som intervjuar ngn. En skicklig intervjuare. NF (1883). Ingenting är heligt för interviewern ... Ert lifs heligaste förhållanden äro prisgifna åt honom. Paijkull Blouet Jon. 119 (1889). GHT 1897, nr 110, s. 2. Östergren (1929).
