INTIMIDATION in1timid1atʃω4n l. 010—, l. -aʃ-, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. intimidation, av fr. intimidation, vbalsbst. till intimider (se INTIMIDERA)]
(numera knappast br.) handlingen att ”intimidera”, hot; särsk. jur. om hot vid arbetskonflikter o. d. Andersson (1845). För att .. vid arbetskonflikter .. skydda den enskildes frihet ej blott mot yttre våld, utan äfven mot .. påtryckningar .. har man på flere håll antagit mer eller mindre långt gående lagar mot ”hot och skrämsel” (intimidation). 2NF 1: 1330 (1904).
