[av lat. invehere, införa, tillföra, ss. dep.: rycka in, anfalla, angripa, fara ut emot, av in- (se IN-, pref.1) o. vehere, forsla, föra (se VEHIKELo. VÄG). — Jfr INVEKTIV]
(†) fara ut emot, klandra, tadla; okväda; dels tr., dels i uttr. invehera (äv. refl. invehera sig) på l. uppå ngn l. ngt. RP 2: 233(1632). Detta förslaget förkastade Bången och inveherar sig på mig derföre. ConsAcAboP 3: 535(1666). Ett Scriptum på latin, hvarutinnan han (dvs. D. E. Achrelius) .. mycket inveherar och försmädeligen angrijper så väl Andelige som Verldslige Öfverhetsståndspersoner. BL 1: 10(cit. fr. 1676). (Det) inveheras och på Gymn(asisternas) Skospenne och longa håår. VDP 15/5 1679. HC12H 3: 289(c. 1730).
