INVEKTIV in1väkti4v l. -vek-, n. (Polyfem V. 57: 1(1812) osv.) ((†) r. l. m. l. f. Grubb 147(1665), Calonius Bref 307(1797)); best. -et (ss. r. l. m. l. f. -en); pl. = l. -er.
Ordformer
(-tiv 1665 osv. -tive 1797—1868. -tif 1801—1845)
Etymologi
[jfr t. invektive, f., eng. invective, fr. invective, f.; av mlat. invectiva, f. (ellips av invectiva oratio), av senlat. invectivus, adj., smädande, bildat till p. pf.-stammen av lat. invehere (se INVEHERA)]
1) (†) om yttrande o. d. som innehåller i förblommerad form framställt klander mot ngn, ”pik”, ”snärt”, ”gliring”. Grubb 597(1665). Skarpögder Skytte, som kan see hwart Lood flyger .. (detta är) En invectiv på dhem som wele hållas för mycket klooke och skarpsinnige fram för andra. Dens. 722.
2) ord l. uttryck varmed man far ut emot l. angriper ngn l. ngt, utfall, hårdt l. skarpt ord; numera bl. om dylikt ord l. uttryck av mer l. mindre kränkande innebörd: smädeord, skymford, okvädinsord, ”skällsord”, glåpord; oftast i pl. I sin ilska använde han de grövsta invektiv. 3Saml. 7: 90(1670); möjl. till 1. Benzelstierna Cens. 79(1738). Sahlstedt(1769). Att i denna polemik .. motpartiet endast användt osmakliga invectiver. SÖdmann(1821) i 2Saml. 4: 173. Salomos och Syrachs skarpa invectiver emot dåliga qvinnor. Hwasser VSkr. 1: 27(1852). Bergman MVBar. 40(1926).
