INVIOLABEL in1viola4bel, l. 01—, l. -å- l. -ω-, adj. -ble, -bla. adv. -T.
Ordformer
(-able, sg. obest. 1665—1716)
Etymologi
[jfr t. inviolabel; av fr. inviolable, av lat. inviolabilis, av in- (se IN-, pref.2) o. violabilis, som får kränkas, avledn. av violare, kränka, våldföra]
(numera föga br.) okränkbar, oantastlig. RP 9: 119(1642). En så inviolabel ting, som Grundreglorne (dvs. Vetenskapsakademiens stadgar) äro. VetAP 1: 111(1739). I det fria England är Konungen inviolabel och ofelbar. SC 2: 353(1822). 3NF(1929).
Avledn.: INVIOLABILITET, r. (l. f.). [jfr fr. inviolabilité] (numera knappast br.) okränkbarhet, oantastlighet. Tessin Bref 2: 97(1754). SPF 1829, s. 502.Ekbohrn(1868; äv. i den postuma uppl. 1904).
