publicerad: 1933
IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274):
IN-VÅNING, f.; pl. -ar. [eg. vbalsbst. till INVÅNA] (†) konkret: bostad, boning. Hamarinus COlofsdr A 1 a (1651). Massungh, medh brukzfollkz inwåningar och Egur. NoraskogArk. 4: 61 (1670). —
-VÅNINGER l. -VÅNINGERE, sbst. pl. (-er 1534. -ere 1534) [avledn. av INVÅNA] (†) invånare. G1R 9: 27 (1534). Riikisins jmwåninger. Därs. 89. —
-VÄDJA. (†) jur. med vad ingiva (ett mål till högre rätt); vädja i (ett mål). Skåninge landsting .., der det dömdes äfven i mål invädjade från Hallands, Blekings och Bornholms landsting. Weibull LundLundagMinn. 13 (1884). VL 11/10 1908, Söndagsnr s. 2. —
-VÄG. [jfr d. indvej, t. einweg] väg som leder in ngnstädes; äv. (i sht i fråga om färd till sjöss), i uttr. vara på inväg o. d., mera abstr.: infärd. Emanuelsson Polyb. 1: 403 (1833). Bogserångaren ”Hero”, som var på inväg till hufvudstaden. SD(L) 1902, nr 419, s. 4. Invägarna till staden (Görz) äro starkt utsatta för eld. Hildebrand Donaumon. 154 (1915). —
-VÄGA, -ning. [jfr d. indveje, t. einwägen]
1) väga (ngt) vid inlämning (leverans) resp. mottagande för att kontrollera rätta vikten av det inlämnade resp. mottagna; väga o. mottaga (för inläggande i magasin o. d.); ofta i förb. med l. motsatt: utväga. Skall för:ne gärd (från Hälsingland) inwäges effter Stockholms wicht och bismar. Stiernman Com. 1: 320 (1583). Emedan inge andre Wigter .. til in- eller utwägning wid Bruken böra tålas, utan allenast the Swenske. Bergv. 1: 292 (1674). Koladugården lemnade 1,130,259 skålp. i mejeriet invägd mjölk. LAHT 1886, s. 157. SvKulturb. 3—4: 60 (1930).
2) (i fackspr., i sht kem. o. tekn.) väga upp, väga av; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret: uppvägd l. avvägd mängd. Zettersten AnmMynt 55 (1771). Flussvåg kallas uti proberkamrar den största våg, som brukas at inväga flusser til prof. Rinman 1: 509 (1788). (Att ”tarera” viktkärlen) är .. det genaste sättet att inväga flytande ämnen. JournManuf. 1: 234 (1825). För att få så noggranna temperaturbestämningar som möjligt, arbetades det med rätt stora invägningar. JernkA 1905, s. 23. ArkKem. IV. 18: 12 (1911).
3) (†) i överförd anv.: avväga, avpassa; inpassa. Ehuru noga Fjädren inväges (i ett ur), lärer hon dock näpeligen hela dygnet och framgent draga så aldeles jämt som hon borde. VetAH 1758, s. 175. Martin Bensj. 281 (1782: invägningen). —
-VÄLJA; jfr INVAL. [jfr d. indvælge, t. einwählen] gm val insätta l. intaga (ngn i en församling, ett samfund l. sällskap o. d.), gm val utse (ngn) till medlem (av råd l. styrelse o. d.). Invälja ngn i Svenska Akademien. AdP 1789, s. 742. Conscripti kallades .. de, som blifvit invalde i den nya Senaten. Kolmodin Liv. 1: 151 (1831). Kort därefter invaldes Edvard Carleson i konstitutionsutskottet. De Geer Minn. 1: 159 (1892). Aktiebolaget Nya Morgonbladets styrelse, där Nathanson .. blivit invald. Siwertz JoDr. 324 (1928). —
-VÄLLA, v.1 [jfr (ä.) d. indvælde, ävensom mnt. inweldigen, t. einwältigen] (†) refl.
1) (med våld) tränga sig in (på ett område o. d.); göra intrång (på ngt); äv. bildl. Ingen skal sigh vppå for:da bergh (dvs. bärgvärk) inwella. G1R 7: 174 (1530). Att icke någon .. skall vnderståå sigh att inwälla sigh uthi Kyrkioheerda dömet. VDAkt. 1653, nr 226.
2) tillvälla sig (ngt). Hr. Larss i Ödhestuga .. kommer och inweller sig hallffua stompnen i Fagerhult. VDAkt. 1656, nr 106. —
-VÄLLA, v.2 tekn. välla tillsammans (järnkorn l. smältstycksdelar i ett smältstyckes inre l. i dess yta). Sådane smärre lappjärn invällas ock på flere ställen, där gropar visa sig, at hammaren öfveralt blifver väl slät. Rinman 2: 888 (1789). UB 6: 140 (1874). —
-VÄLTA, -ning. [jfr d. indvælte, t. einwälzen]
1) tr.: rulla l. välta (ngt) in (ngnstädes). (Man) legde Soldater dertil, at utur ingången til Klätteholet utdraga de stora der invältade stenar. Lenæus Delsbo 253 (1764). Uhr Koln. 64 (1814).
-VÄLTRA, -ing.
1) tr.: rulla l. vältra (ngt l. ngn) in (ngnstädes). Så snart gumman var invälltrad i skeppet, satte hon sig ned på däcket. Landell Bligh 128 (1795). Sundén 1: 284 (1885).
2) intr.: rulla in, vältra in; nästan bl. i p. pr. Vågorna kommo invältrande. —
-VÄLVA, -ning.
1) (†) instänga, inhölja (ngt ss. i ett valv); bildl. I mörker tankan invälfd blifver. Creutz Vitt. 63 (1753).
2) byggn. medelst valvslagning insätta (golv, tak o. d.); äv. oeg. Rothstein Byggn. 424 (1859). Golfven i bottenvåningen .. utgöras af monierhvalf, inhvälfda mellan valsade järnbjälkar. Wåhlin GbgStadsbiblFestskr. 28 (1900). Gellerstedt Hemtr. 6 (1905; oeg.).
Spoiler title
Spoiler content