SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274):
IN-VOTERA, -ing. inrösta (ngn i ett sällskap l. samfund o. d.), votera in; förr äv. invälja (ngn i en beslutande församling o. d.). HA 9: 154 (1770). Jag önskar hans (dvs. Geijers) invoterande (i Sv. Akad.) för Academiens egen skuld. Tegnér (WB) 4: 210 (1822). Han skulle få sitta i parlamentet, invoterad af köpingen. Thackeray Pend. 1: 139 (1850). Cannelin (1921). —
-VRIDA, -ning. [jfr d. indvride] Linc. Rr 2 a (1640).
1) vrida (ngt) inåt; äv. i p. pf. ss. adj.: inåtvriden, spiralformig; förr äv. i uttr. invrida med (ngt, t. ex. en lem o. d.), vrida (ngt) inåt. Då du .. med högre foten inwrider. Porath Pal. 1: N 1 a (1693). (Fårens) Horn (äro) Ihålige bakutstående, invridne, skrynklige. Retzius Djurr. 42 (1772). Invridning af handen kallas pronation. Wretlind Läk. 2: 39 (1894).
2) gm vridning införa o. fastsätta (skruv o. d.); vrida in. Jochnick Handgev. 107 (1854). Eneberg Karmarsch 1: 165 (1858). Hålet, hvari skrufven skall invridas. UB 6: 176 (1874).
3) eg.: med vridande rörelser införa (ngt i ngt); infläta, inväva o. d. Linné Sk. 250 (1751). De, som skulle korsfästas, blefvo afstraffade med läderpiskor eller gisslor, i hvilkas ändar funnos invridna järntaggar. Bælter JesuH 6: 446 (1760). I de mörka lockarne voro myrtenqvistar invridna. Lönnberg Kåre 273 (1887). —
-VRÄKA, -ning; jfr -VRÄKT.
I. [fsv. invräka] (†) driva in, intaga (boskap som olovligen inkommit på ens ägor). Verelius 7 (1681). BB 9: 2 (Lag 1734).
II. (ngt vard.) (vårdslöst l. i stora mängder) kasta in (ngt ngnstädes), vräka in (ngt); äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Här war så mycket (tyskt krigsfolk) inwräkit i Rijket bode godt och elagt. Svart G1 73 (1561). En slätt cammar, däruti voro invräkta en hop .. böcker. Eneman Resa 2: 58 (1712). Då han (dvs. en rysk fånge) invräktes i sin håla. Högberg Frib. 231 (1910). —
-VRÄKT, r. l. f. (†) eg. vbalsbst. till -VRÄKA I; konkret: kreatur som ngn funnit på sina ägor o. intagit därifrån. Abrahamsson 718 (1726). —
-VÅNA, v.; jfr INVÅNING o. INVÅNINGER. [av mnt. inwonen; jfr t. einwohnen] (†) bo, vara bosatt (ngnstädes); bebo (en ort). RA I. 1: 345 (1544). Hwar och een (i Sthm) inwånande Borgare. Stiernman Riksd. 188 (1544). Then som will inwåna en Stad, han skal (osv.). Rudbeckius Luther Cat. 9 (1667).
Spoiler title
Spoiler content