[jfr t. iranisch, eng. iranic, ävensom fr. iranien; avledn. av IRAN(ER)]
1) adj. till IRAN(ER).Richert Ljudlag. 8(1863). Den iranska språkgrenen (av den indoeuropeiska språkfamiljen). Noreen VS 1: 58(1903). (Mederna) ha bildat ett stort, i talrika underafdelningar och stamfurstendömen sönderfallande iranskt folk. Ymer 1911, s. 162.
2) [bet. beror på att Iran förr av många forskare ansågs vara indoeuropéernas urhem] (†) indoeuropeisk. De såkallade iraniska eller indoeuropeiska folken. Retzius EtnolSkr. 45(1844). Därs. 148(1849).
Avledn.: IRANSKA, r. l. f. språkv. iranskt språk. 19Årh. VIII. 2: 68(1924).
