SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IRANSK ira4nsk, äv. (numera föga br.) IRANISK ira4nisk, adj.; adv. -T.
Ordformer
(er- 18811904. ir- 1844 osv. -isk 18441911. -sk 1881 osv.)
Etymologi
[jfr t. iranisch, eng. iranic, ävensom fr. iranien; avledn. av IRAN(ER)]
1) adj. till IRAN(ER). Richert Ljudlag. 8 (1863). Den iranska språkgrenen (av den indoeuropeiska språkfamiljen). Noreen VS 1: 58 (1903). (Mederna) ha bildat ett stort, i talrika underafdelningar och stamfurstendömen sönderfallande iranskt folk. Ymer 1911, s. 162.
2) [bet. beror på att Iran förr av många forskare ansågs vara indoeuropéernas urhem] (†) indoeuropeisk. De såkallade iraniska eller indoeuropeiska folken. Retzius EtnolSkr. 45 (1844). Därs. 148 (1849).
Avledn.: IRANSKA, r. l. f. språkv. iranskt språk. 19Årh. VIII. 2: 68 (1924).
Spoiler title