publicerad: 1933
Ordformer
(i(j)ffr- 1615—1671. ivr- (i(j)f(v)r-) 1616 osv. yffr- 1626. yfr- 1603—1681. -ig 1603 osv. -og 1661. -ug 1659 (: jfrugheet))
Etymologi
[efter mnt. iverich l. nt. ifrig, avledn. av mnt. iver (se IVER, sbst.); jfr d. ivrig, holl. ijverig, t. eifrig. — Jfr IVER, adj.]
1) motsv. IVER, sbst. 1: som är fylld av iver, som med iver uppträder l. värkar för l. omfattar l. ägnar sig åt ngt; i överförd anv.: som sker l. utföres med iver, som vittnar om l. kännetecknas av iver; nitisk, enträgen; angelägen; hänförd, entusiastisk; ”varm”; äv. bildl.; äv. i förb. med prep.-uttr., särsk. i uttr. vara ivrig för ngt. En ivrig nykterhetsvän, katolik. Ivriga motståndare till reformen. Han blev allt ivrigare för förslaget. Ivrigt sysselsatt med ngt. Ivrig längtan, åstundan, önskan. Ivriga ansträngningar, böner. OMartini QuatConc. C 1 b (1603). At wi ärom .. flitige och ifrige i bönen. Swedberg SabbRo 430 (1688, 1710). (Ur fjällsjön) flöt ut en å, som var strid och ivrig allt ifrån första början. Lagerlöf Holg. 2: 122 (1907). En nitisk .. man, ivrig för tukt och ordning. SvLittH 1: 386 (1919). Fingrarna trummade ivrigt på pulpetlocket. Siwertz JoDr. 8 (1928). — särsk.
a) i uttr. ivrig om (ngt).
α) (†) nitälskande l. ivrig för (ngt). Ifrig om den Evangeliska religionen. HSH 10: 42 (1616). Posten 1769, s. 467.
β) (numera föga br.) angelägen om (ngt, förr äv. att göra ngt). Widekindi KrijgH 379 (1671; med inf.). Jag var ifrig om förtjänsten. LfF 1902, s. 196.
b) (i sht vard.) i uttr. ivrig på, äv. efter (ngt), som (otåligt) åstundar (ngt), (otåligt) angelägen om (ngt), ”het” på (ngt). Fryxell Ber. 7: 232 (1838: på). De sista veckorna hade han inte varit så ivrig efter detta giftermålet. Lagerlöf Saga 89 (1908).
a) om person: som befinner sig i l. lätt råkar i ett upphetsat sinnestillstånd; upphetsad; hetsig, häftig, het; hetlevrad, uppbrusande; förr äv. om djur: argsint, ilsken, lättretad; numera bl. med starkare l. svagare anslutning till 1, i sht i uttr. vara l. bliva ivrig, vara l. bliva het l. häftig; förr äv.: uppbragt, vred, indignerad, harmsen, om djur: retad; förr äv. med bestämning inledd av prep. över l. (up)på. Att wår Nådigste Konung öfwer denne oförmodeliga långsamheten, icke måtte blifwa otålig, och uppå osz allesamma ifrig. Stiernman Com. 5: 38 (1627). Thenna Insect (dvs. biet) är ganska ijfrig och harmgirig, om man them något omakar. IErici Colerus 2: 83 (c. 1645). H(err) Jon var ifrigh öffuer dett Jagh var i Wexsiö, och begynte att banna migh. VDAkt. 1674, nr 105. Tappre Barde-Män äro .. tappre som ifriga Lejon. Dalin Arg. 1: 25 (1733, 1754). En flicka .., som är ifrig och svartsjuk. Almqvist DrJ 276 (1834). Östergren (1929).
b) (†) i överförd anv.: som röjer l. vittnar om l. kännetecknas av ett upphetsat sinnestillstånd, hetsig, häftig, vredgad. Schroderus Liv. 674 (1626). Jag utbrast i de ifrigaste förebråelser. Ullman Frök. 42 (1780). — särsk. om sinnesstämning l. känsla: häftig, våldsam; särsk. i uttr. i l. med l. av (ett) ivrigt mod, i l. av hastigt mod (jfr HASTIG 5 slutet). Schroderus Comenius 245 (1639). (Han) sade sig dätta haa giort af ifrogt modh. ConsEcclAboP 542 (1661). Den ifrigaste vrede. Ullman GrefvHänd. 131 (1782).
c) (†) bildl.; om sjukdom, storm o. d.: häftig, våldsam, mycket svår l. stark. VDAkt. 1689, nr 845. En ifrig storm. Lidbeck Anm. 316 (1798).
3) (†) motsv. IVER, sbst. 3: ängslig, rädd, orolig (för ngt). SvTyHlex. (1851, 1872). Jag är ifrig, att det går på tok med honom till slut. Dalin (1852; angivet ss. fam.).
Avledn.: IVRIGHET, r. l. f. [jfr d. ivrighed, t. eifrigkeit] egenskap(en) l. förhållande(t) att vara ivrig.
1) (numera mindre br.) till 1: iver (se IVER, sbst. 1). Rudbeckius KonReg. 146 (1615). Östergren (1929).
2) till 2; numera bl. (mindre br.) med anslutning till IVRIGHET 1: hetsighet, häftighet; förr äv.: förtrytelse, vrede; jfr IVER, sbst. 2. Fosz 299 (1621). Tavaststjerna HårdT 56 (1891).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content