publicerad: 1934
J ji4, äv. (numera sällan) jod4 (jod Hiärne Orth. 43 (1717); ji' benämnes även jod'. LoW (1889); ji Östergren (1929); je Hiärne Orth. 43 (1717), Aurén Ljudl. 16 (1869)); best. j'et ji4et resp. jod4et l. j't ji4t; pl. = ji4 resp. jod4 l. j'n ji4n; pl. best. j'en ji4en resp. jod4en l. j'na ji4na; förr äv. JOD, sbst.1; best. -et; pl. =. Anm. Bokstaven benämndes förr (liksom ännu i vissa bygdemål) äv. ”långt i”; jfr I, sbst. 1 a. Swedberg Gr. 10 (1722). Dalin (1852).
Ordformer
(j 1684 osv. jod 1717—1866 (: jodljud). jodd 1889. jot 1684)
Etymologi
[jfr d. j (uttalat jod, sällan je l. ji), t. j (uttalat jot, förr jod), holl., eng. o. fr. osv. j, av lat. j, urspr. bl. en i vissa ställningar använd biform till I; benämningen jod (jot) går ytterst tillbaka till namn på bokstaven I, gr. ἰῶτα, hebr. jōd (se JOTA). Det konsekventa bruket av i för vokalen o. j för konsonanten genomfördes i Sv. först under loppet av 1700-talet]
1) namn på tionde bokstaven i vårt alfabet; stundom, hos ä. förf. vanl., icke strängt skilt från 2. Stort, litet, kursivt j. Aurivillius Gr. 6 (1684). Hof Skrifs. 90 (1753). I låneord från Franskan betecknar j sje-ljudet (t. ex. jalusi, jurnal). Sundén (1885). Nordenstreng EurMänRas. 206 (1917). — särsk. i utvidgad anv., om den del av ordförrådet i ett språk l. av en ordbok l. annan alfabetisk förteckning (adresskalender, telefonkatalog o. d.) som innehåller de med j börjande orden l. namnen. Jag har gått igenom hela j (i telefonkatalogen) utan att finna honom.
2) benämning på det språkljud (tonande prepalatal frikativa) som betecknas med bokstaven j. Aurén Ljudl. 16 (1869). Alla j-n, som stodo i början af ett ord, (försvunno) på 500-talet .. ur de nordiska språken. FoU 16: 7 (1903). Bergroth FinlSv. 41 (1916).
3) i symbolisk anv., för att beteckna ngt ss. det tionde i ordningen. Paragraf 3, moment j. Serien j.
Ssgr (Anm. Ssgrna skrivas vanl. med bindestreck mellan J o. senare ssgsleden): A: (1) J-ARK(ET). vid paginering i äldre skrifter: det med bokstaven j betecknade tionde arket. —
(2) -AVLEDNING020. språkv. avledning vars avledningsändelse börjar med ett j-ljud. Andersson Salberg Gr. 72 (1884). —
(2) -INSKOTT~02, äv. ~20. språkv. I .. formen Läjen (för sjönamnet Läen) uppträder möjligen ett (dialektiskt) hiatusfyllande j-inskott. Landsm. XX. 1: 378 (1904). —
(jfr 2) -LJUD. (j- 1870 osv. jod- 1866) språkv. Richert Ljudlag. 187 (1866). Danell SvLjudl. 55 (1911).
Spoiler title
Spoiler content