JEHOVISTEN je1hωvis4ten l. -ho- l. -hå-, sbst. best., om person m., om sak r.
Etymologi
[jfr t. der jehovist, eng. the jehovist; bildat till JEHOVA, ett sedan 1300-talet användt, gm missförstånd uppkommet namn på Israels gud, vilket numera vanl. utläses Jahve (se JAHVISTEN). — Jfr JEHOVISM, JEHOVISTISK]
teol. o. litt.-hist.
1) äldre benämning på den förmente författaren till de partier av pentateuken o. Josua bok som främst karakteriseras av att Gud där kallas Jehova (Jahve) (i stället för Elohim); äv. ss. sammanfattande benämning på dessa partier; jfr JAHVISTEN. I Jehovistens berättelse i Genesis omtalas .. den babyloniska förbistringen såsom en straffdom. EHTegnér i SvTidskr. 1874, s. 118. NF (1883).
2) benämning på den okände samlare som sammanfört jahvisten o. elohisten till ett enda arbete. Schück VLittH 2: 13 (1901).
SAOB
