publicerad: 1934
JERUSALEM jerɯ3salem2 l. -läm2, l. 0400, n.
Etymologi
[jfr lat. Hierosolyma, av gr. Ἱερουσαλήμ, Ἱεροσόλυμα, av hebr. jerūschāláim. Jfr Hjelmqvist BibGeogrN 112 ff. (1904)]
stad i Palestina; särsk. i bildl. o. överförd anv.
1) med anspelning på Ebr. 12: 22, Upp. 3: 12 m. fl. bibelställen, i bildl. uttr., ofta i motsättning till det egentliga Jerusalem.
a) (i högre, i sht religiös stil) i uttr. syftande på himmeln ss. de saligas hemvist. Hammerus Messenius 15 (1612). Thet Himmelska Jerusalem. Phrygius HimLif. 35 (1615). Alla Gudz vthkorade j thet nyja Jerusalem. Rudbeckius 3Pred. D 4 b (1622). Altså äro wij .. Borgare til thet Jerusalem som ofwan til är. Lacander Gyllenstierna 47 (1706). Wirsén Vint. 87 (1890).
b) [efter lat. nova Hierosolyma hos Swedenborg (De nova Hierosolyma (1758; boktitel), Apocalypsis relevata 18 (1766))] i uttr. det nya Jerusalem, om svedenborgarnas samfund, Nya kyrkan. Kellgren 2: 121 (1787). Calonius Bref 342 (1798). Kleen Swedenbg 869 (1920). jfr Prestetidn. 1768, s. 102.
2) (i religiös stil; numera knappast br.) i uttr. häntydande på Jerusalem ss. en stor, världslig o. syndfull stad; stundom närmande sig bet.: världsligt sinnelag, syndigt leverne o. d. I gå tillbaka, till Jerusalem igen, nemblig, till edhre förrige Synder. Kempe Proberugn 59 (1664). Så lät oss .. gå ut ifrån Jerusalem, jag menar: genom försakelse gå ut ifrån verlden, til at bära Hans (dvs. Jesus') kors. Nohrborg 903 (c. 1765).
3) (i sht vard.) i jämförelser o. bildl., med syftning på Jerusalems undergång år 70 e. Kr.; i sht i uttr. Jerusalems (jämmerliga) förstöring o. d. (se vidare FÖRSTÖRA II 1 b α). G1R 24: 387 (1554). Staden Helsingfors, hvilken stad var af fienden mäckta ruinerad och kyrkian opbränd, så att den icke annorlunda var att anse än ett förstöradt Jerusalem och öde-näste. KKD 2: 97 (1722). När Alma kommit hem på qvällen, hade det sett ut som Jerusalems förstöring i hennes rum. Wahlenberg Hvardagslag 165 (1889). — särsk. (mindre br.) i uttr. låta Jerusalem brinna, låta allt gå vind för våg, utan tanke på följderna. GHT 1903, nr 186 A, s. 2. LD 1931, nr 170, s. 2.
4) (i sht vard.) i uttr. Jerusalems skomakare, om den evige l. vandrande juden, Ahasverus; äv. i jämförelser l. bildl. Möller 1: 876 (1745). (Skvallret) hvilket, lika oförtrutet som Jerusalems skomakare, vandrar omkring. CFDahlgren 5: 48 (1832). Man var van att föreställa sig honom (dvs. prof. J. Rabbén) såsom ett slags Jerusalems Skomakare i ”karét”. OPSturzen-Becker i Svea 1866, s. 179. JmtFmT 3: 5 (1902).
Ssgr: A: JERUSALEM-KORN, se B.
B: JERUSALEMS-BALSAM. [preparatet bereddes urspr. på det latinska konventets apotek i Jerusalem] (numera knappast br.) farm. sammansatt bensoetinktur, kommendörbalsam. Hasselquist Resa 143 (1751). Gentz Lindgren 51 (1928). —
-BLOMSTER. (†) växten Lychnis chalcedonica Lin., studentrosor, studentnejlika, ”brinnande kärlek”. HbTrädg. 6: 152 (1876). —
-KORN. (jerusalem- 1886. jerusalems- 1845—1895) [jfr t. jerusalemsgerste] (numera knappast br.) benämning på en varietet av sädesslaget korn. Lundequist Landtbr. 321 (1845). UtsädT 1895, s. 242. —
-VÄG. (förr) labyrintisk stensättning som symboliserade en vallfartsväg; särsk. om mosaiklabyrint i kyrkgolv. Rydberg KultFörel. 6: 490 (1888).
JERUSALEMITANSK l. -TANISK, adj. (hierosoly- (-li-) 1635—1835. hierusoly- 1635. jerosoly- 1635. jerusoly- 1635. -tanisk (-isch) 1635—c. 1660. -tansk 1835) [efter lat. hierosolymitanus] (†) jerusalemitisk. Thet Hierosolymitaniske Mötet (dvs. apostlamötet i Jerusalem). Schroderus Os. 1: 38 (1635). Wadman Saml. 2: 47 (1835). —
JERUSALEMITISK, adj. Thet Jerusalemitiska högha Apostla möte (dvs. apostlamötet i Jerusalem). Phrygius HimLif. 166 (1615). JudLittSSkr. 9: 294 (1929). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content