SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1934  
JODDLA jod3la2, ngn gg JODLA 3dla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE; jfr JODDEL.
Ordformer
(joddl- 1889 osv. jodl- 18311932 (: jodling))
Etymologi
[av t. jodeln, av ljudhärmande urspr.]
sjunga (låt l. refräng o. d.) på ett för alptrakternas invånare egendomligt sätt, utan ord o. med stämman plötsligt slående över från bröstton till falsett o. omvändt; äv. i utvidgad o. oeg. anv.: sjunga (låtar), tralla, kvittra, kvintilera o. d. Några vallgossar .. jodlade, med en ihålig, klagande ton de första takterna af Tyrolervisan. Nicander Minn. 1: 193 (1831). Så sprittande och glad, / Som lärkan jodlar under molnets frans. Kullberg Dikt. 135 (1850). Lindblad Long DjurL 2: 24 (1918). Och flickorna jodla, och skällan klämtande slår. Slotte Sång. 154 (1918). Detta landskaps (dvs. Tyrolens) charm med dess .. glada joddlare och vackra natur. SvD(A) 1932, nr 240, s. 13.
Ssgr, se JODDEL ssgr.
Spoiler title
Spoiler content