SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1934  
JOLLA jol3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr JOLL, sbst.2
Ordformer
(giålla c. 1755. hiolla 1681. jolla 1699c. 1755. jålla c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. jolla; jfr nor. dial. jolla, julla; sannol. ljudhärmande, återgivande spädbarns lallande. — Jfr JOLLRA]
1) (†) om barn: jollra (se d. o. 1). Cellarius 17 (1699). Lind 1: 1398 (1749). Schultze Ordb. 2062 (c. 1755).
2) (numera bl. ngn gg i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) pladdra, prata dumheter; pjollra; förr äv.: leka, skämta; jfr JOLLRA 4. Verelius 118 (1681). Spegel (1712). Skal jag för alfvar hålla / Ehrt tal? Mån I med skämt vil sådant för mig jolla? Kolmodin QvSp. 1: 44 (1732). Schultze Ordb. 2062 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content