publicerad: 1934
JOLLRA jol3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, JGOxenstierna 5: 343 (c. 1817)); -ARE (se avledn.); jfr JOLLER.
Ordformer
(jollr- 1754 (: Jollrare) osv. jolr- 1678—1856. jållr- 1755—1800. jålr- 1667—1767)
1) om små barn vid deras tidigaste försök att tala: lalla; äv. oeg. o. bildl., i fråga om djurläten l. andra ljud o. d. som erinra om ett barns lallande. Dijkman AntEccl. 81 (1678, 1703). Den gamle aspen pladdrar / Och jollrar som ett barn. Gellerstedt 2Dikt. 135 (1881). Det späda barnets allra första jollrande ljud utan språklig innebörd. NordT 1901, s. 383. Duvor jollra i träden. Hedin Pol 2: 447 (1911). Hon låg helt belåten i sin korgvagn och jollrade för sig själv. Östergren (1929).
2) (numera föga br.) tala oredigt l. otydligt l. osammanhängande; prata hit o. dit. AArgillander (1762) hos Rosenstein BarnSjukd. 560. Exellensen Adlersparre var .. en ganska intressant man, ehuru han jollrade litet ibland på gamla dagar. Wingård Minn. 1: 12 (1846). Jollra af ålderdom. Schulthess (1885).
3) tala barnsligt o. lekfullt (som man brukar tala till små barn). Emedhan wij lära och predika för Barn, måtte man ock så medh Barn jålra och tala. Rudbeckius Luther Cat. 52 (1667). Kuylenstierna-Wenster 9Kamr. 39 (1920). — särsk. i uttr. jollra (ngn) i sömn. Nu jollras i sömn han (dvs. pilten) af farfar helt sakta. Bååth Allf. 19 (1884).
4) tala l. pladdra barnsligt l. enfaldigt l. lekfullt l. känslosamt l. ovederhäftigt; pjollra, ”jolta”. IHolmström (c. 1700) i 2Saml. 2: 96. Det lättar kan man tänka / En stackars högtbedröfvad Enka / At jollra om sin salig Man. Lenngren (SVS) 1: 402 (1791). Jollrande hoppar du fram, och ljuger och komplimenterar. Tegnér (WB) 3: 32 (1817; om franska språket). I rummet bredvid äro unga damer, der skrattas, der jollras, der berättas anekdoter, der sjunges romanser. Sturzen-Becker 2: 195 (1861). I morgon finns jag inte längre. Tidningarna komma som vanligt att jollra om sinnesförvirring. Simberg Broberg. 6 (1926). — särsk. (i vitter stil) med obj.: jollrande framföra (ngt); förr äv.: jollra om (ngt). Du (dvs. svensken på Tegnérs tid) leker utan blygd uppå de ädlas stoft, / och jollrar flärdens ord, och fångar blomans doft. Tegnér (WB) 2: 65 (1811). (Han) jollrar statsstreck, dem han sjelf har gjort. Börjesson Statshv. 46 (1866). Ur tummad liten bönbok då / Du jollrade böner, / Halft barnlek, / Halft Gud i hjertat! Rydberg Faust 107 (1876); jfr 1.
5) (i vitter stil, föga br.) porla, sorla. I dalen jollrar bäcken. Atterbom Lyr. 1: 183 (1818). En smältbäck jollrar bland gruset. Hedin ScoutL 218 (1913).
1) (tillf.) till 1: gm jollrande betaga l. intaga (ngn). Barnaläppar jollra bort mig. Edgren Tennyson 37 (1902).
2) till 4: med joller o. tomt prat o. d. förjaga (en känsla o. d.) l. fördriva (tiden). Jollra bort några dagar af detta förunderliga lifvet. Kellgren (SVS) 6: 145 (1785). Religionen .. är .. den längtan efter lycka, som finnes hos alla människor .. och så sätter vi ihop vackra sagor om gator af guld och ljufliga parker .. och så jollrar man bort sin längtan med de där berättelserna. Roos Son 163 (1904). —
JOLLRA EFTER10 32, äv. 40. (vard.) osjälvständigt eftersäga (ngt); jfr JOLLRA 1. Ingen förstår riktigt pappa Kant, men alla små barnen jollra efter som han stafvar för dem. CGLeopold (1799) i 2Saml. 9: 44. —
JOLLRA FRAM10 4.
1) till 1: jollrande framsäga (ngt). Barnet .. / Skall lära Gustafs namn att tidigt jollra fram. Bellman SkrNS 1: 258 (1783).
2) till 4: (†) under joller o. lek låta (tiden) försvinna. Jollra fram i lekar dina dar, / Ack! de fly, och komma aldrig åter. AJourn. 1814, nr 242, s. 1. —
Avledn.: JOLLRARE, m.||ig. (numera bl. tillf.) person som jollrar. Östergren (1929; angivet ss. sällsynt form). särsk.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content