JONISK jω4nisk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. ionisch, lat. ionicus; av gr. ἰωνικός, till ἲωνες (se JONIER)]
som tillhör l. härstammar från l. är utmärkande för l. har avseende på jonierna l. det av dem bebodda området o. d. Joniska havet, namn på den del av Medelhavet som ligger mellan Grekland, Italien o. Sicilien. Joniska öarna, namn på en numera till Grekland hörande ögrupp i Joniska havet. Wilde SvStatsförf. 2: 101 (1749). Mennander PVetA 1756, s. 3. Homerus .. diktade på den Joniska munnart, som sedan i flera århundrade efter honom blef brukad i skrift. Trendelenburg GrSpr. 258 (1801). Procopé RödSky. 22 (1907). — särsk.
a) konst. i fråga om den på joniskt område utbildade byggnadsstil som karakteriseras bl. a. av kolonner med särskild bas, vilkas stam prydes av räfflor som icke stöta samman i skarpa kanter o. vilkas kapitäl är försett med relativt stora voluter, men saknar annat bladvärk än en upptill avslutande, oftast bladornerad list. Jonisk byggnadsstil, kolonn, pelarordning. König Mec. 68 (1752). Pelare af jonisk ordning. Almqvist Amor. 20 (1839). Wrangel Konststil. 7 (1897). Ett joniskt tempel. Hahr ArkitH 81 (1902).
c) metr. om versfot: som är sammansatt av två långa o. två korta l. av två korta o. två långa stavelser; om vers: som är bildad av dylika versfötter. Kræmer Metr. 1: 85 (1874). Andersson GrDram. 28 (1890, 1910).
Avledn.: JONISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
1) jonisk kvinna. Weste (1807).
