SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JORDART 3rd~a2rt, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. jordart, t. erdart; av JORD o. ART]
art l. slag av jord.
1) till JORD 7.
a) geol. (i allm. från yngre geologiska perioder härrörande) geologisk avlagring med mer l. mindre löst sammanhang, ss. grus, sand, lera, torv o. d., i motsats till från äldre perioder härrörande bärgarter av i allm. hårdare o. fastare beskaffenhet. Linné SvArb. 2: 42 (1732). Jordarter, (lat.) Terræ, hvilkas particlar äro löst sammanhängande och kunna upvekas och upmjukas af vatten. Wallerius Min. 3 (1747). I alla högre delar af provinsen (Skåne) är morängrus den öfvervägande jordarten. Nathorst LandtbrSk. 12 (1896). TeknVet. VoV. 2: 298 (1928). — särsk. (†) omfattande äv. de fastare bärgarterna. Cronstedt Min. 6 (1758). JernkA 1827, s. 385.
b) i sht landt. till JORD 7 b, om jordart (i bet. a) med tanken särskilt riktad på dess lämplighet för odling l. dess betydelse för växtligheten överhuvud; ofta icke tydligt skilt från a. Linné Bref I. 2: 58 (1746). PH 5: 3459 (1752). Vanligen förekomma jordarterna i olika blandningsförhållanden, såsom sandblandad lerjord, lerblandad sandjord .. o. s. v. Cnattingius 61 (1875, 1894). Fruktträden trifvas på snart sagdt hvarje jordart. Abelin Frukt 109 (1902). 3NF (1929). — jfr KULTUR-, MULL-, ÅKER-JORDART.
2) till JORD 8.
a) (i fackspr.) till JORD 8 b: art l. slag av jord ss. föremål för teknisk användning; särsk. om i naturen färdigbildade mineraliska färgämnen, jordfärger. Synnerberg (1815).
b) kem. till JORD 8 d.
α) om oxider av till vissa grupper i grundämnenas periodiska system hörande ämnen (de s. k. jordmetallerna l. jordartsmetallerna); i äldre tid uppfattade ss. enkla ämnen o. ansedda ss. beståndsdelar av jordarter (i bet. 1). Hiärne Förb. 18 (1706). VetAH 1749, s. 154. Bör märkas, at allenast 5 primitive jordarter nu äro bekante, Tungjord, Kalk, Magnesia, Lera och Kisel. Därs. 1784, s. 116. Metaller, som med syre bilda s. k. alkalier och jordarter. Blomstrand Berlin 341 (1870). Starck Kemi 140 (1931). — särsk.
α') (numera mindre br.) i uttr. alkalisk jordart, oxid av någon av metallerna barium, strontium o. kalcium. Berzelius Kemi 1: 263 (1808). Almström KemTekn. 1: 28 (1844). Rosenberg OorgKemi 363 (1888).
β') (numera knappast br.) i uttr. egentlig jordart, om oxider av vissa metaller (se språkprovet nedan från 1844). Berzelius Kemi 1: 263 (1808). Till de egentliga jordarterne (räknas) oxiderne af magnesium, aluminium, beryllium, yttrium, zirconium och thorium. Almström KemTekn. 1: 28 (1844). Kempe OorgKemi 169 (1896).
γ') i uttr. sällsynt jordart, om oxider av vissa sällsynta metaller, t. ex. skandium, cer m. fl. 2NF 13: 115 (1910). Hector KemGr. 304 (1914). 2NF 36: 785 (1924).
β) (föga br.) i oeg. anv. av α: jordartsmetall; anträffat bl. i uttr. sällsynt jordart, sällsynt jordartsmetall, samt i ssgn JORDARTS-OXID. Sällsynta jordarter (äro bl. a.) .. Skandium, yttrium och lantan. Kempe OorgKemi 176 (1896). NoK 3: 24 (1921).
Ssgr: A: JORDART-METALL, se B.
B: (1 b) JORDARTS-BEDÖMNING. landt. Den av landtbruksstyrelsen anordnade utbildningskursen i jordartsbedömning och beteskultur. Upsala(A) 1929, nr 95, s. 3.
(1 a) -KARTA. (i fackspr.) geologisk karta. BtRiksdP 1893, 6Hufvudtit. s. 35. Uppl. 1: 27 (1902). Fennia XLIX. 6: 27 (1916).
(1 b) -LÄRA, r. l. f. landt. Bergstrand Geol. 384 (1868). LAHT 1922, s. 190.
(2 b α) -METALL. (-art- 18841926. -arts- 19051931) kem. grundämne (metall) hörande till ngn av vissa grupper i grundämnenas periodiska system; jfr JORD-METALL. Alkalisk jordartsmetall, jfr JORDART 2 b α α'. Sällsynt jordartsmetall, jfr JORDART 2 b α γ'. NF (1884). NoK 3: 125 (1921). Starck Kemi 166 (1931).
(2 b β) -OXID. (föga br.) kem. = JORDART 2 b α. TT 1895, K. s. 60.
(2 b α) -SALT, n. (föga br.) kem. salt av jordart. 2NF 28: 486 (1918).
Spoiler title
Spoiler content